Nu är jag sådär deppig som man brukar bli, jag känner mig trött och utmattad psykiskt ännu en gång. Då livet ännu
än gång inte går som man vill. Om inte det är det ena så är det då alltid det andra. Det har jag fått lära mig av livet, mitt liv just nu. När man precis hunnit pusta ut över ett problem dyker ett annat upp. När man tror att allt löst sig, så blir det i själva verket bara värre. Det känns som att mitt liv hänger på en skör röd tråd, där vad som helst kan hända, när som helst.
Igår låg jag hela eftermiddagen i sängen och kände mig psykiskt trött, jag kände att jag inte orkade tänka nå mer, jag kände att jag snart släpper taget om livet och dess svårigheter. Snart orkar jag igen inte mer. Som för något år sedan när jag spenderade dagar i sängen, gråtandes, stirrandes upp i taket och med en tom blick. Alla ruskae om mig, de klappade till mig på kindern, för att få liv i mig, men jag var död, jag var död inombors. Det var tomt, inget fanns där i, inga tankar, inga känlsor, ingen ork och inget liv. Ditt vill jag inte komma, jag vill inte komma dit igen, till det mörka stället, aldrig mer.
Men jag är på väg dit känner jag, jag känner att jag snart ger upp igen, släpper taget om livet och försvinner in i ett djup inom mig jag inte visste fanns. Ett djup där bara mörker, tomhet och sorg härskar. De som inte tror på helvetet har aldrig hamnat i depression. För det stället inom mig, är ett rent helvete, ett utan ljus, då ingen eld härjar där, ett helvete utan värme då det bara är ensamhetens dystra kyla som fyller ut tomheten. Ett helvete utan en härskare, utan en djävul, för i det helvetet finns ingen. Jag vill inte falla likt en löv…
Jag hänger kvar med mian sista krafter likt en löv vid höstens slut. Men vinterns kyliga vind blåser strakt och snart släpper jag taget igen, snart faller jag…