IMG_6525

Idag orkade jag inte vänta längre och skapade en minneshörna till Nathan i hans hylla, tills dess att jag hittar en tillräckligt stor låda med glasskiva som ska få vara hans minnesskåp. Som ni förstår är det alla hans saker från tiden på neo. För er nyfikna, eller som inte har någon aning om vad allt är så kommer en lista här nedan:

 

Från vänster sidan högst upp:

 

1. Lappen med hans namn, vad hans föräldrar heter och vem hans kontaktperson på neo var. Denna hängde bredvid hans säng.
2. Tre olika sprutor. Den första var för att göra retention (när man tar upp innehållet via sonden från magen, för att se hur bra/dåligt han bearbetat magen, detta var viktigt för att veta hur han mådde, utvecklades och hur mkt mat han skulle få), den andra var en typisk medicinspruta, via sonden fick han in koffein, kalcium, fosfat mm & den sista är den stora sondsprutan som han fick mat igenom in i sonden.
3. Prematurblöjan (dockan har också på sig en under bodyn)
4. Blåa lilla filten är den filten han hade bredvid sig som sedan skickades hem till makens föräldrar som hade hand om vovvarna, så att de skulle få känna hans doft.
5. Vit/gula underlaget var den man använde för att lägga under bebisen när man bytte blöja, ifall han kissade eller bajsade, men det var även den han hade under sig, utan blöja när han var tvungen att sola (gulsot).
6. Strumporna, var hans första strumpor som han fick av mormor.
7. På ena foten ser ni ett band, det bandet var den som höll ihop sensorerna som kollade hans andning och syresättning.
8. På händerna sitter hans första vantar, också de fick han av mormor.
9. Dockan har på sig Nathans allra första body, strl 38, som var aningen för stort.
10. Det dockan har på bröstet är en sak som satt fastklistrat på Nathans bröst där man med hjälp av en annan apparat kunde mäta om Nathan behövde sola (gulsot), han solade i 3 omgångar.
11. Glasögonen på dockan är de han hade på sig under tiden han solade.
12. Nappen är hans första, som han hade på neo. Så himla liten.
13. I lilla burken ligger den lilla navelstumpen som han hade kvar, som ramlade av.
14. Det genomskinliga bandet var den som sattes på honom direkt efter att han föddes, jag hade en likadan, med samma nummer som han.
15. Blåa slangen är den som han hade fastklistrad sista tiden på neo och en tid hemma. Den gick sedan vidare till apnedosan som kollade hans andning.
16. Genomskinliga slangen var hans sond. Där igenom fick han mat & mediciner i över 1 månad.
17. Lappen med pratbubblan var ett internskämt mellan oss och Nathans neosyster. Hon skapade denna och hängde upp den vid hans säng.
18. Sist men inte minst, prematurdockan, skapad i samma längd och vikt som Nathan hade när han föddes. 1653 gram och 40 cm.

IMG_6521

Jag saknar 2 saker, som jag ska försöka få tag på, en cpapmössa (mössan han hade på sig under den tiden han hade cpapen, som var en andningshjälp) och elektroder (de som satt fastklistrade på hans kropp för att kolla hjärtslag mm). Ska även lägga in ultraljudsbilderna och Nathans lilla 5 dagars fotavtryck. Jag är glad att vi sparade allt detta, för att minnas och för att visa Nathan när han blivit större.

 

Här nedan kan ni se bilder från där dessa saker finns med:

IMG_2867 IMG_2894 IMG_3432

 

IMG_3026

||||| 0 Gilla! |||||

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

IMG_6492

Äntligen har den kommit. Jag beställde denna för 2 månader sedan. Så vad är det undrar ni? Jo, det är inget mindre än en docka som är handgjord i exakt samma vikt och längd som Nathan hade när han föddes. Den är otroligt bra gjord, känns så äkta i famnen, huvudets vikt är så verklig i jämförelse med resten av kroppen och både armar och ben är fullt rörliga.

IMG_6493

Här har den på sig prematurblöjan som Nathan också hade, som ni ser kommer den upp till hans armhålor i princip.

IMG_6495

På benet finns ett band med hans namn, födelsedatum, veckan han föddes i, vikt & längd. Så otroligt fint.

IMG_6497

(Lovar att både Nathan & dockan heeeeelt oplanerat hamnade i exakt samma pose på bilden)

Maken hade ingen aning om att jag hade beställt den. Så igår när vi tillsammans öppnade upp låda, föll vi båda i tårar. Vi hade glömt hur liten han en gång i tiden varit. Jag höll i den, som jag höll i Nathan när han var sådär liten och alla minnen sköljde över en. Så mäktigt. Jag är så glad att jag beställde den, inte bara för vår skull, för vår bearbetning av det vi gått igenom, för våra minnens skull, men främst för Nathans skull, så att han får se, hur liten han var när han kom till världen, vilken kämpe han var och är. Det kommer att bli magiskt.

IMG_6509

Vår stora kille. Dock bär Nathans allra första body, en i strl 38 (aningen för stor dessutom) och idag bär han strl 74. Får stora kille. Det är otroligt att han växt så mycket sedan han kom till världen.

IMG_6513

Dockan går att beställa hos Pytteliten.net, den kostar 1700 kronor, om man vill ha en exakt födelsevikt så kostar den 100 kr extra. Jag tycker att den är värd varje krona, både för dess betydelse och för hur bra den är gjord. Jag är tacksam att den finns, den betyder otroligt mycket för oss nu och kommer att betyda mycket för Nathan i framtiden!

||||| 1 Gilla! |||||

Likes

Comments

20131127-100244.jpg

 

 

Försöker få upp julstämningen inom mig, som ännu, av någon anledning inte kommit igång. Tror att den inväntar snön. Men till helgen ska julgranen upp och då tror jag att det blir lite mer verkligt. Julfirandet och nyår blir hos oss iår. Ser fram emot det massor. Ser även framemot att ta Nathan ut på julmarknader och annat mysigt. Lillens allra första jul och sedan är hans 1 årsdag runt hörnet. Älskade kille.

 

Igår ringde läkaren mig, hon hade fått provsvaren. Jag var så nervös. Men hon var så glad och kom med positiva besked. Jag släpper ut mindre protein/äggvita i urinen. Nu ligger jag på 0,3 gram, vilket är helt okej. Så ingen biopsi behövs. Lyckan. Nya prover tas dock om 2-3 mån och skulle jag stanna på denna mängd så är det helt okej. Gud så underbart. Äntligen kan jag börja känna mig frisk. Äntligen.

 

Tacksam för allt det positiva i livet jag får nu, litet som stort!

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments

20131127-094837.jpg

 

Lillen ställer sig upp mot allt nu. Det började med att ställa sig upp mot soffan, nu är det mot allt som det går. Han kommer även ned själv nu, sätter sig på rumpan och kryper iväg. Håller man i hans ena hand vågar han nu gå. Staplar fram men han går. Älskade kille. Tror att flytten till nya lägenheten har verkligen gjort honom så väl. Enda sedan vi flyttade hit, för 1 månad sedan den 1/12 så har hans motoriska utveckling skjutit i höjden. Han gick från att åla en aning till att sätta sig upp själv, krypa, ställa sig upp, gå längst möbler och ja, nu vet ni vart han är. Så imponerad av honom. Hans nyfikenhet och vilja att utforska har verkligen drivit honom fram. Jag är så sjukt stolt. Detta trodde jag inte, för några månader sedan. Denna motoriska utveckling är mer åt hans korrigerade ålder, alltså faktiska ålder. Fantastisk kille. Mamma är så stolt.

 

Matmässigt (ej burkmat & bitar) går det framåt, vi tränar för fullt med hemlagat (bitar) och låter honom äta själv medan jag matar honom vid sidan om, så han får i sig något. Dessa stunder kör vi som mellanmål (mellan lunch & middag) och än så länge går det bra. Han har svårigheter med vissa bitar och konsistens på maten. Men det är trial and error helt enkelt. Han har båda övertänderna på gång ned, så d e massa bajsblöjor, gnäll och annat, men snart borde de tränga igenom helt. Han har lagt om sina sovtider, så nu blir det endast 2 tupplurer under dagen. Han vaknar 06:30 och somna vid 11:00 och sover i ca 30 min. Sedan blir det en nap mot 15-16 tiden och brukar vara 45-60 min. Sedan läggs han för natten runt 20:00-20:30. Oftast sover han natten ut. Sedan har vi fått problem med honom i bilbarnstolen. Han HATAR att sitta i den plötsligt av någon anledning. Vrålar när han sitter i den. Usch. Får se hur vi löser det.

 

Man ser verkligen hur det skapas en individ i honom, med stark temperament, nyfikenhet, bus och glädje. 

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments

IMG_3013

 

Den 13/1-14 börjar jag att jobba igen, efter att ha varit borta i över ett år. Jag kan inte låta bli att känna prestationsångest. Som jag tidigare skrivit så är det inte någon oro över att vara ifrån Nathan, som jag skrev i detta inlägg, tror jag att det kommer att göra mig väl i min roll som mamma. Ångesten kommer gentemot jobbet, min roll och mitt arbete.

 

Som de flesta av er vet så slets jag oplanerat ifrån mitt jobb. Tanken var att Nathan skulle komma till världen 8/3-13 och jag skulle gå på mammaledighet den 8/2-13. Tills dess skulle jag kunna överlämna mitt arbete till någon och allt skulle gå välplanerat. Men som ni vet insjuknade jag och lades in på sjukhuset hastigt den 17/12-12. Min sista arbetsdag gjorde jag alltså fredagen den 14/12-12. Jag hade sådan ångest och oro över det länge, tills jag förstod att min hälsa faktiskt inte var bra. Evigt tacksam är jag dock för min chef och arbetsplats som förstod min situation mer än man någonsin kunnat ana och stöttade mig igenom allt. Det var ett tufft start för de, i veckor, månader tills de fick någon som kunde sköta en del av mitt arbete. Jag har sedan när det behövts varit i kontakt med de och supportat.

 

Jag hade länge, i flera år, slitit på företaget jag jobbar på, för att röra mig uppåt i min karriär. Jag slets mellan olika projekt, utlånad till olika avdelningar tills jag i början på året äntligen fick en ny, fast tjänst, med något jag verkligen trivs med. Resan dit var tuff, jag var tvungen att gå above och beyond för att visa min kapacitet/kunskap. Sen är det såklart ett hårt arbete att hålla sig på samma nivå och alltid sikta uppåt. När jag sedan fick reda på i Juli samma år att jag var gravid, kom ännu en oro. Här hade jag precis fått drömjobbet och så blir jag gravid. Men även det mottogs otroligt bra av min chef och det är jag så tacksam för. Jag sätter nog mer press på mig själv än andra gör. Men så slets jag ifrån jobbet som jag gjorde och även det gav ännu mer oro. Så nu oroar jag mig över min väg tillbaka. Kommer jag att kunna starta om där jag slutade? Vara lika bra? Vara bättre? Kommer jag att kunna komma ikapp allt som hänt under året? Kommer jag att kunna uppnå alla förväntningar? Som ni ser är pressen och stressen en del. Det är så typiskt mig.

 

Så för att underlätta det för mig ska jag i samma veva som maken går in i sin pappaledighet (i december) så ska jag börja ”jobba” hemma och läsa på mig allt som hänt på företaget, min avdelning, marknaden mm under året. Så att jag kan vara lite påläst och lite tryggare i mig själv, när jag väl står där och börjar jobba igen. Jag hoppas att detta lättar på min stress/press en aning och ger mig tillbaka det självförtroendet jag alltid haft i mitt yrka/arbete.

 

Om det inte är det ena så är det alltid det andra!

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments

IMG_6023

Idag ska jag iväg till Huddinge Sjukhus, för att lämna ännu en dunk med 24 timmars urin, fylla 6 rör med blod och lämna ätt färskt urinprov. Aldrig trodde jag att jag, 10 månader efter förlossningen fortfarande skulle vara ”sjuk”. När jag den 17/12-12 blev diagnosticerad med lätt havandeskapsförgiftning, fick jag höra att den försvinner i samband med förlossningen, sedan den 26/12-12 blev jag diagnosticerad med svår havandeskapsförgiftning och fick även då höra detsamma.

 

 

När jag var som mest sjuk släppte jag ut stora mängder protein i urinen. Man kollade det efter förlossningen, länge, och mängden minskade, men det har tagit tid, hållit i sig länge och dragit ut. Jag har lämnat dessa prover med 2-3 månaders mellanrum. Proverna som lämnas idag kommer nog att vara avgörande, om de visar ännu en minskning så lär havandeskapsförgiftningen, eller ja dess eftereffekter vara på väg bort. Om inte, så ska det ses över om en biopsi på njurarna är av behov. Man vet ju inte om jag kan ha haft problem med njurarna innan graviditeten eller om det är något som blivit till till följd av havandeskapsförgiftningen. Vi får se.

 

Jag hoppas verkligen att proverna ser bättre ut. Biopsi är inget jag vill vara med om. Jag behöver poängtera att det inte är normalt att man får sådana problem efter havandeskapsförgiftningen. I de flesta fallen så blir man frisk inom veckor av förlossningen. Men med min tur, så drabbas jag givetvis hårdare och längre. Uh.

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments

IMG_6467

Igår fyllde jag Nathans slott med gosedjur, han kröp in i den och satt där som ett litet barn i en leksaksbutik. Med ett stort leende, tittade runt på alla gosedjur och tog tag i den ena och den andra. Lyckan i ett barns ögon är oslagbar. Nathans rum är långt ifrån klar, men det gör inget, han vistas bara där han sover, resten av tiden är han med oss i vardagsrummet, där alla hans leksaker också är. Men jag ser fram emot att börja fixa i rummet. :)

IMG_6470

Nathan har en av de övre tänderna på gång ut och det har tagit längre tid än med de nedre tänderna. Det är massa gnäll, dag som natt och det har hjälp med att ge alvedon i vällingen inför nattsömnen. Inatt fick han ingen då jag inte vill ge så mycket och länge. Och han vaknade 01:40 och gnällde/gnydde, sedan igen vid 4 och sedan igen vid 5 och så 05:30 gav jag upp och gick upp. Lyckades dock få honom att somna om, så ännu sover han (06:23). Himla tung med tänder som ska ut. :(

 

Idag väntar en mindre rolig dag, berättar mer ingående i ett annat inlägg!

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments

Idag bestämde vi oss för att ha en mysig förmiddag med familjen. Solen sken, det var härligt kyligt, så efter Nathan ätit lunch gick vi till pendeln och åkte in till stan. Det tar ju ynka 6 minuter för oss att komma in till stan (+10 min promenad). Vi tog en runda och kikade lite på julpyntet i stan och fikade sedan på Espresso House. Åt årets första saffransbulle och drack årets första Chai Latte. :)
IMG_6429

Söt mistletoe hänger utanför centralstationen :)

IMG_6431

Åhlens hade pyntat fint i fönstret.

IMG_6432

Nathan blev glad av renen som gungade på huvudet.

IMG_6435

Lite renar och julgranar som under natten ska lysa upp sergelstorg.

IMG_6436

Nedmysad liten.

IMG_6440

Fikaglada killar.

IMG_6442

Mmmm, en varm chai latte! Mums!

IMG_6446

Nathan klagade inte över sitt smörgåsrån, som inte smakade saffran. Haha.

IMG_6449

Smarrigt! :)

IMG_6451

Glad kille :)

IMG_6453

Isen är lagd. En lycklig make. :)

 

Väl hemma tog vi upp julpyntslådorna och jag har börjat pynta hemma. Till min lyckliga förvåning insåg jag nu att jag behöver så mycket mer julpynt, vi har trots allt så mycket mer yta att pynta i nya lägenheten. Tillsvidare är köket helt klar och typ halva vardagsrummet. Men mer behövs :) Julgranen får dock komma upp nästa helg, då är det första advent :) Bilder på köket kommer upp imorgon!

 

Åh, nu sakta men säkert infinner sig julkänslan!

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments

Jag minns hur jag sekunden efter plusset på stickan, helt oplanerat och överraskande visade sig, började tänka på att jag ska bli mamma. Jag ska plötsligt ha ett ansvar över ett liv, för resten av mitt liv i princip. Hur kommer det att vara? Kommer jag att lyckas? Kommer jag att vara en bra mamma? En mjuk mamma? En hård mamma? Som min mamma? Tankarna var många. Sedan började man läsa till sig, hur föräldraskapet kan vara, bör vara, ska vara mm. Under graviditetens gång byggde man upp bilder, förväntningar, drömmar och allt som kommer till det. Man såg fram emot det, man såg fram emot att vandra på de där rosa fluffiga molnen, känna fjärilar i magen kärleken, behovet av närheten och allt annat underbart man fick läsa om och höra.

 

Igår fick jag frågan: Är du dökär i Nathan? Mitt svar? Se här nedan:

 

”För det mesta av tiden är jag dökär, men sen finns de stunderna där man tänker: det var lättare (inte bättre) förr! Men jag tror att det är normalt. Att ha blivit förälder & på det gå igenom det jag gick igenom är otroligt påfrestande & det tar tid, längre än jag trodde att det skulle ta, att verkligen landa. Jag kan ännu inte säga att jag känner mig som en mamma. Må vara för att jag inte vet hur det ”ska” kännas, men samtidigt började inte mitt föräldraskap som det ”ska” göras. Jag är lite nyfiken på hur jag & mitt föräldraskap kommer att kännas/vara när jag börjat jobba & inte är 24/7 med Nathan & inte ansvarar 24/7 över hans ”överlevnad”. Kanske känner jag då, med lite mer avstånd att jag blivit mamma, kanske då ser jag mer av det exakta barnet (alltså Nathan som individ och person) & inte bara en ständig oro, övervak & tänkande av mat, tillväxt & utveckling. Jag har insett att det här med föräldraskap inte alls blev som man trott/läst till sig. Jag tror att de kommer att ta minst 2 år att verkligen komma till den punkten där man faktiskt bara är, helt naturlig, säker & avslappnad i sitt föräldraskap. Att acceptera det har faktiskt hjälpt mig att slappna av lite. Att inte känna & sätta pressen över alla måsten & allt som förväntas av en som förälder. Tiden med en för tidigt född Nathan är & var press nog för mig.”

IMG_2976

Samtidigt som jag skrev det, insåg jag ännu mer, hur mycket som finns att bearbeta, att acceptera, att vänja sig vid, att ge tid och förståelse. Under seminariet för för tidigt födda barn, pratade en psykolog, hon satte ord och bekräftelse på var enda känsla/tanke hos mig. Utan tvekan. Rakt in i hjärtat och jag fick, faktiskt för en gångs skull känna att, jag och mina känslor/tankar är HELT normala för det jag gått igenom. Att ja, jag ”ältar” fortfarande, 10 månader senare med en fullt frisk pojke och det är helt normalt. Jag förlorade ett barn, jag minns det så väl, den känslan av ett förlorat barn. När jag kom hem, för första gången efter över 1 månad på sjukhus, utan mitt barn. Jag kom till en tom barnvagn, en tom spjälsäng, en drös nytvättade bebiskläder som vart allt för stora. Jag kände då, det psykologen beskrev, att jag hade förlorat mitt barn. Jag hade som kvinna, misslyckats med det jag är ”skapad” för, att bära ett barn tills dess att det barnet är fullt redo att klara sig självt i livet utanför livmoderns trygghet. Jag kunde inte ge barnet de 3 livsviktiga sakerna som varje förälder är redo att ge: Att få barnet att överleva, att ge det trygghet och näring. Jag kunde inte få barnet att överleva, för det låg i händerna på vårdpersonalen och alla maskiner/mediciner, jag kunde inte ge barnet den naturliga tryggheten av min famn, för att han låg i en kuvös (jag höll honom i min famn, för första gången efter 4 dagar) och jag kunde inte ge honom näring, inte bara för att jag inte kunde mata honom, jag kunde inte ens ge honom min mjölk (för jag var proppad med mediciner som var för starka för honom). Så, som prematurmamma, kunde jag inte ge mitt barn de 3 livsnödvändiga första sakerna man som förälder vill ge, av natur på en gång. Det är därför, anknytningen till sitt barn, som prematurförälder tar så mycket längre tid och är så mycket svårare. Jag kände ju att jag inte ”ägde” mitt barn, det gjorde sjukhuset (trots att vårdpersonalen var fantastiska och gjorde allt de kunde för att vi skulle vara delaktiga i allt), jag fick be om lov om att få hålla mitt barn, be om hjälp att få honom och alla sladdar och slangar över till mig, det var nästan så att man kände att man en vacker dag, skulle få ”lämna tillbaka” honom, för han var på något sätt inte min.

IMG_3642

Så för att återvända till föräldraskapet. När vi blev hemskickade och efter en 3 veckors avslutad hemsjukvård var det plötsligt ingen som övervakade honom, ingen som hade koll på om han åt tillräckligt, om han mådde bra, om han andades, det var vi, vi skulle ha full koll, jag skulle ha full koll på att han, överlevde. Dagarna, veckorna och månaderna gick åt att stressa över mat, över hans prematurmage, över hans andning, över hans tillväxt, över hans utveckling, ha full koll, kolla efter signaler på om något skulle avvika. Som jag skrivit tidigare, det var ett jobb, att få honom att överleva hemma med, att åtminstone lyckas med det som mamma/kvinna. Han blev min mission, hans överlevnad, hans välmående, hans utveckling blev allt jag fokuserade på 24/7. Länge, väldigt länge. Jag hade få, väldigt få stunder av bara ren och skär kärlek, lycka och rosa fluffiga moln. När jag ibland tittade på honom, när han tittade på mig. Men som psykologen sa, man glömde att faktiskt se det exakta barnet framför sig, utan bara allt annat omkring, alla krav, förväntningar och hans överlevnad. Många runt omkring mig sa alltid: Oroa dig inte, han är så fin, han växer fint, han utvecklas fint, han är friskt, det finns inget fel på honom, allt ifrån vänner till familj, till BVC. Alla förväntade sig att man nästan skulle ”komma över det” efter några månader. Men det här är inget man kommer över tror jag. Det blir en del av ens liv, en del av ens känslor och tankar och det har jag accepterat. Så förutom den pressen som sattes på mig som mamma till en för tidig född pojke så kom pressen som alla mammor känner, vill jag tro. Förväntningarna, kraven, måsten, allt ifrån kläder, till mat, till uppfostran, till sömnrutiner, till utveckling, till förskola, ja listan kan göras lång. Man börjar undra om man missat något, har jag tänkt på detta? Gud detta måste jag tänka på. Till slut kom jag till den punkten att jag vägrade ta mig an alla andras förväntningar, även om inte en kotte egentligen förväntar sig något av mig, men det är det som finns där, där ute i samhället. För mig räcker det och räckte det gott och väl med all oro, alla krav, all stress, all press med att vara mamma till en för tidigt född pojke.

IMG_6242

Jag skulle kunna skriva om detta i evigheter, alla tankar och känslor som tillkom med föräldraskapet. Men det får helt enkelt ta den tid det behöver och komma successivt. Jag vet att detta kommer att vara något att bearbeta under en längre tid, som sagt, jag ser fram emot att se hur jag kommer att känna, tänka och vara när jag börjat jobba, att på något sätt få vara ”mamma” och inte livsupphållare (är detta ens ett ord?!). Förstå mig rätt nu, i allt detta. Jag älskar Nathan något otroligt, jag är så stolt över honom, jag är så tacksam och jag ser fram emot varenda lilla steg i livet med honom vid min sidan. Men jag väljer att vara ärlig, om sådant som andra mammor kanske inte vågar berätta, inte vågar erkänna och kanske hatar sig själv för sina känslor/tankar. Jag har stunder av rosa fluffig glädje, men andra av sorg, saknad, förlust, hat, skuldkänslor och otillräcklighet. Men jag tror att detta är normalt, inte bara för prematurmammor, men även för ”vanliga” mammor. Att bli förälder är en stor omväxling för många. Inte alla är födda till att vara mammor till 5 barn, vara lyckliga i hemmet, ha sitt barn hängandes runt en 24/7 och vara som i de amerikanska filmerna, med dagliga bak, lek, pyssel mm. Jag har inga problem att erkänna att jag inte är en typisk mamma. Jag är inte född till att vara en helylle mamma, jag är knappt född till att vara en ”kvinna” som kan hålla ut en full graviditet eller ens få ha en hormonspiral insatt (min livmoder är 2 cm för kort för det). Men det gör inte mig till en sämre mamma, till min son. Jag kommer att ge honom allt och lite till.

IMG_6408

||||| 0 Gilla! |||||

Likes

Comments