Modig gräsand & Nathan :) 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments


1. Jag köper alltid juice med fruktkött, men jag silar bort fruktköttet. Jag tycker att juicer med fruktkött är godare…utan fruktköttet. Haha.
2. Jag topsar/rengör aldrig öronen då jag väldigt enkelt kan få en vaxpropp (haft det tidigare) då jag har trånga örongångar och topsen puttar mer in vaxen än tar ut den.
3. Jag måste alltid ha kranen i handfatet på när jag är på toaletten och gör nummer 2 ;)
4. Jag har svårt att bära mer än 2 färger åt gången på kläderna (okej om ett plagg är mönstrad med flera färger).
5. Jag blir lätt beroende av nässpray och försöker därför verkligen undvika att använda det. Samtidigt har jag fobi mot att vara täppt i näsan. Dilemma.

(Tidsinställt inlägg)

Likes

Comments


God morgon alla! Jag har varit uppe sedan 04:50, då Nathan tyckte att det var dags att göra morgon. Han är fortsatt sjuk, idag är hostan värre för att det börjar övergå till mer slem än torrhosta, så det är väl mer positivt, slemmet är ju viruset på väg ut. Men då han har känsliga luftvägar och förkylningsastma så blir hans hosta alltid riktig tung så fort han är förkyld. Denna gång är dock febern på lugnare nivåer, ligger på 37,7-38,3 ungefär. Det jobbiga är att han börjar bli rastlös efter att ha varit hemma i flera dagar. Vi har gjort små avstickare då och då men inte mycket & länge. Ska se om vi kan ta en liten runda till parken idag, han klättrar på väggarna här hemma.

Så ja, som ni förstår är jag hemma med honom idag med. Känner mig trött d jag somnade 22 & han gick upp så tidigt. Igår på dagen sov han väldigt lite, drygt 40 min så jag hann inte ta mig en tupplur heller. Enda vi gjorde igår var att åka och fixa pass till Nathan. Han blev så sjukt söt och såg så stor ut på sitt pass. Gullunge.

Nä, men nu ska jag fixa lite hemma innan vi tar en kort runda till parken, sen kommer han nog att vara rätt trött, rätt tidigt idag. Det väntas väldigt fint väder denna vecka och gräslig nästa, såklart, då min semester börjar. Suck. Iår av alla år känns det som att man borde ha åkt utomlands. Vi hade gjort det om inte Migrationsverket hade omänskliga handläggningstider vid ansökan om svensk medborgarskap. Min man har levt i Sverige sedan 88 med uppehållstillstånd såklart. Han har aldrig tänkt på att ansöka om svensk medborgarskap, men förra året i Augusti skickade vi in allt. Tror ni det blivit klart nu när det är Juli imorgon och snart 1 år har gått? Nope. Det är ett skämt och under all kritik. Detta leder till att han inte har något pass (hans Chilenska har gått ut och han vill inte förnya då han vill bli svensk medborgare) och kan därför inte resa utomlands. Blir så förbannad, vi var liksom ute i god tid, 1 år känns ju liksom overkligt. Fy fan på de.

Aja, jag ska inte vara bitter över sådant jag själv inte kan påverka, men arg blir man minst sagt.

Likes

Comments

                            
På lördagen steg vi upp vid 7 och gick ned till frukosten. Vilken frukost, i vanlig ordning på en restaurang, så maffig. Fanns ALLT du kunde tänka dig. Efter frukosten var det dags att påbörja aktiviteterna för att jobba tillsammans i grupp, planera framåt och ta oss igenom de utmaningarna som väntar. Vi höll hus i den fantastiska Holmenkollenbakken, så mäktigt. Molly Pettit var den som ledde aktiviteterna och som några av er kanske vet är hon en ledande racerförare så huvudutmaningen/aktiviteten var att bygga lådbilar som vi sedan skulle tävla i. Vi hade sedan tidigare blivit indelade i grupper, vi var ca 35-37 team med 6-8 i vardera.

Med allt vi fick började vi bygga, under tiden fick vissa från gruppen gå iväg på utmaningar. För den första skulle det vara 4 personer som gick iväg för att gå över till backen, till dess topp och, ja, hissa sig ned, på rep från den 60-70 meters höga toppen, helt i det fria, ned till marken, såkallad abseiling eller rappeilingUtan att riktigt tänka på det, blev jag en av de 4. Jag har ALDRIG i mitt liv utfört något liknande. Vi tog oss dit, medan vi fick på oss alla selen och dylikt, såg vi ut över den som hängde ned från toppen av backen, FY FAN!!!! När vi var säkrade fick vi sedan gå upp för trappor, hela vägen upp till toppen, det var en mardröm (men inte lika hemsk mardröm som det som väntade), oändliga, branta galler trappor, hela vägen upp. Sista 5 meterna upp kröp jag i princip upp på alla fyra.

Väl uppe, vid toppen var det en del av gruppen före oss där, 2 av deras deltagare klarade inte av utmaningen och gick ned för trapporna igen. När det plötsligt var vår tur frågade den Jason Statham liknande instruktören vem av oss som skulle gå först. Ingen svarade. Han frågade vem av oss som var mest säker på att denne skulle ta sig ned via repet. Jag bromsade fram ett svar, han tittade på mig och sa: Du känns nästan helt säker på detta, kom. Jag tvekade inte en sekund, han drog åt selen jag hade över midja, rumpa och lår, fäste mig till repet och berättade på norska hur jag skulle göra. Jag vet inte riktigt hur mycket jag lyssnade, det enda jag tänkte var: Titta inte ned. Tveka inte. Du klarar detta och IDIOT VAD GÖR DU?!. Sedan fick jag ställa mig upp på en stol, klättra över räcket och sedan tittade han mig i ögonen och sa om jag kände mig trygg med att han släppte mig och jag kunde börja hissa mig själv ned. Jag ville fråga honom hur i helskotta jag kunde känna mig säker, dinglandes 60 meter över marken på två rep, men jag sa bara ja. Han släppte mig och instruerade mig sedan igen hur jag skulle hissa mig ned. Jag började hissa mig ned (med vänster hand håller man i repet som är i höjd med ens huvud, och med den högra, håller man i repet vid sidan av höften, med högra handen drar man upp repet mot bröstkorgen och samtidigt släpper sakta till med vänster handen, på så sätt hissar man sig själv ned) och han sade betryggande att jag gör det jätte bra och att jag skulle fortsätta så hela vägen ned. Hela vägen ned. HELVETE.

Första metern var jag med ansiktet mot räcket och sedan hamnade jag under den och då vändes jag ut med backen bakom mig. HERREJÄVLAR. Där hängde jag, 60 meter upp och såg ut över hela Oslo. Det var så sjukt overkligt och onaturligt att jag inte ens vet hur jag ska förklara det. Jag blundade sekunden senare. Jag fortsatte att hissa mig ned, 30 cm åt gången drygt och kände att vad i HELVETE har jag utsatt mig själv för? Jag blundade i alla fall hela vägen ned, förutom när jag öppnade ögonen 2-3 ggr för att se hur långt jag kommit. Utsikten var makalös, men med skräcken i kroppen kunde jag inte riktigt njuta av den och att hissa mig själv ned med ögonen öppna fanns inte på kartan. Jag vet inte hur lång tid det tog mig att komma ned, men drygt halvvägs fattade jag greppet bättre och kunde glida ned mer än att hasa mig ned 30 cm åt gången. Men när jag väl kände mina fötter möta marken, var det en sann HALLELUJA-MOMENT. Jag ville nästan kyssa marken. Det som tog mig ned var att jag tänkte på att min man och son var där nere och jag var tvungen att ta mig dit för deras liv var i fara, eller något. Men jag är så GRMY STOLT över att jag lyckades genomföra detta. Men det är INGET jag gör om. Helt klart. Då jag höll i mig och var spänd, för kung och fosterland så göra hela min kropp så ont, allt, armar, ben, mage, ja allt. Jag är inte direkt rädd för höjder, utan jag är rädd för vetskapen av allt som kan gå fel.

Väl tillbaka hade resten av teamet byggt klart lådbilen och jag var den som skulle köra den i racet medan två av grabbarna i teamet skulle putta. Innan det åt vi lunch och genomförde 2 andra uppdrag (spela schack som två av grabbarna gjorde och spela in en videoklipp som jag och en annan tjej gjorde). När tävlingen började var vi i Heat 5 med 4 andra bilar. Jag fick på mig en dräkt som vi hade spraymålat, hjälm och handskar. Grabbarna puttade på så jäkla snabbt och jag styrde. Vi vart påkörda två gånger och i den farten flög jag av bilen och skrapade upp min handflata rejält och ena armbåge, men det var bara upp och fortsätta. Grabbarna fick sina hälar/vader uppskrapade av andra bilar som körde in i de, men trots vår fart, de 2 fallen vi fick kom vi trea i vår heat och gick inte vidare till semifinalen, men det var jäkligt bra jobbat. Sedan satt vi på läktarna och hejade på alla andra. Efter sisådär 6-7 timmar ute i värmen och solen, halvt brända, med träningsvärk i hela kroppen efter abseilingen och spänningen i kroppen av att köra lådbilen och alla fall, rörde vi oss (jag har en härlig golfbränna kan jag lova) till hotellrummet för att vila och fixa oss innan middagen och festen.

Vi 19:00 gick vi ned till mottagningen där vi fick lite champagne. Jag hade på mig som ni ser min nya jumpsuit från Topshop med skorna och accessoarerna. Till den hade jag en ljusbeige/ljusrosa liten handväska från Don Donna. Fick många komplimanger under kvällen för min outfit :) Var mycket nöjd med den. Det var bordsplacering och vi fick en fantastisk tre rättersmiddag, underhållning, prisutdelning och så spelade Dunkeyboy (ett känt norskt band) innan festen drog igång. Vi dansade i säkert 2-3 timmar och vid 01:30 var jag i rummet, slutkörd i hela kroppen.

Vid 8 tog jag sedan bussen till flygplatsen :) En härlig 3 dagars konferens var återigen slut och den var minst sagt adrenalinfylld & jag gjorde saker jag aldrig gjort förr! :) Minnesvärt!

(Tidsinställt inlägg)

 

Likes

Comments

                              
Som jag berättade tidigare idag så var jag bortrest med jobbet på den årliga konferensen/summiten/campen i dagarna 3. Denna gång var vi i Holmenkollen/Oslo i Norge. Dagen började med att en taxi plockade upp mig 06:35 och jag och en kollega åkte till Arlanda. Vi checkade in och satte oss i Starbuck för att äta frukost och vid 09:10 lyfte planet. Vi i mitt arbetsteam skulle ha en team-förmiddag innan den gemensamma konferensen med hela bolaget. Så vi åkte in med en taxi till Ekebergrestauranten där vi skulle äta lunch. Den låg uppe på en kulle såg vi såg ut över centrala Oslo. Riktigt fint utsikt & vädret visade sig från sin bästa sida. Vi åt en fantastisk lunch där och sedan satt vi och glassade med ett glas rosé under solen. Därefter tog vi en promenad runt Ekebergparken, som innehöll en hel del konst att beskåda. Vi gick dock vilse i skogen, men hade super skoj. Därefter åkte vi mot konferensen.

Konferensen ägde rum på Scandic Holmenkollen Park högst upp på ett berg, så utsikten, ja ni kan bara ana. Hela Oslo såg vi. Magiskt. Min rumskamrat hade redan checkat in under torsdagen så jag gick in i rummet, vi hängde där & sedan fixade vi oss till kvällens mottagning & välkomnande. Välkomnandet hölls i ett tält och därefter åt vi middag, som bjöd på indiskt & skandinaviskt. Sen blev det en tidig sänggång, då en tidig morgon och fullspäckad dag väntade.

(Tidsinställt inlägg)

Likes

Comments


IMG_9810.JPG
God morgon kära läsare! Som ni kanske märkte var det rätt tyst i bloggen fre-söndag. Detta var pga att jag var bortrest med jobbet på vår årliga Summit/Camp/Konferens. Denna gång var det i Norge, mer exakt Holmenkollen/Oslo. Det var en adrenalinfylld helg med massa utmaningar, god mat, dans & framtidsplanering. Ni som följer mig på Instagram eller Twitter har ju redan sett det mesta :) Men idag kommer det upp 2 inlägg med bilder och lite text. Så denna veckas Mommy Monday blir ”inställd”, hoppas det är okej.

Jag kom i alla fall hem igår vid 13:05, egentligen skulle jag ha landat hemma 11:50, men vårt flyg som skulle lyfta från Gardemoen 10:50 blev väldigt försenad, så vi lyfte inte förrän vid 12:25. Att döda tid på flygplats är inte det roligaste. Trött som man dessutom var efter för lite tid, gjorde inte det hela bättre. Jag slumrade till på flyget, som tog ca 45 min. Sedan plockade maken och sonen upp mig. Nathan gav mig ett blygsamt leende och var de första minuterna väldigt tillbakadragen mot mig och lite smått arg. Men sen satte jag mig i bilen med honom där bak och där släppte det helt och han visade verkligen hur mycket han hade saknat mig och älskar mig. Väl hemma fick jag massa pussar & kramar. Han är dock inte helt 100, men vår tur blev han sjuk i lördags morse med feber och hosta. Så han är smått gnällig och inte sig själv fullt ut. Stackars maken som fått vara själv med honom. Man får väl glädjas åt att han nu är sjuk varannan månad än varannan vecka.

Vi var i alla fall alla väldigt trötta och somnade rätt tidigt. Jag har en sådan träningsvärk i hela kroppen, ni kommer att förstå senare varför. Så idag är jag hemma med honom och förmodligen imorgon med. Jag vobbar i den mån det går. Men det är skönt att vara hemma, helt klart. Dessutom kommer sommaren den här veckan & det skadar inte :)

Hoppas ni haft en bra helg, och nu är jag tillbaka och bloggen kommer att börja leva igen!

Likes

Comments


Nathan & Leeloo samtalar :)

(Tidsinställt inlägg)

Likes

Comments

      
Mycket väsksnack nu :) Denna skönhet var dock inte ens i närheten så dyr som min nya kärlek Mrs Speedy Gonzalez (så passande, ni förstår va? Speedy Gonzalez, lilla musen, Speedy heter ju väskan & jag Gonzalez i efternamn, ja ni fattar haha). Köpte denna på rean hos River Island för 179 kronor. Föll pladask för den härliga blåa färgen. Aldrig ägt en blå väska & jag föll verkligen direkt för den. Designen, färgen, looken, de 3 facken, i love it.

Nu behöver jag ha kläder & skor som matchar denna häääärliga färg :)

(Tidsinställt inlägg)

Likes

Comments


Sitter på golvet i vardagsrummet och kikar in i badrummet där Nathan är nu och röjer, som ni ser på bilden :) Ett bad innan han lägger sig för natten. Jag har jobbat hemifrån & sprungit upp på lite ärenden. Annars har jag efter avklarad arbete mest hängt med sonen. Lekte hemma, varit ute i parken, sparkat boll & bara varit. Älskade unge. Så mycket kärlek. Så mycket som händer nu med honom, massa babbel och så rolig att vara med. Vad gjorde vi utan honom undrar jag?

Nåja, annars har jag färgat håret, målat naglarna, packat osv. nu ska jag snart ta ut honom från badet och lägga honom i sängen för natten. Sen ska jag & maken se på en film innan vi oxå lägger oss :)

Natti natt!

Likes

Comments

            
Idag besannas en av mina drömmar, att äga en Louis Vuitton väska. Så jag vill härmed presenterar familjens nya tillskott, min nya materiella kärlekspartner, en Louis Vuitton Speedy 35 Damer Ebène :) Vilken skönhet, ellerhur? Kan inte sluta titta på den och flina/le som sådär som man gör när man är nykär. Den är köpt begagnad, via Affordable Luxury som säljer bland annat begagnade märkesväskor, garanterat äkta. Så, lite bakgrund till köpet (varning för en typisk Alisa-never-ending-story).

Jag har alltid haft svårt att lägga ned stora summor på mig och övertygar alltid mig själv till varför jag inte behöver köpa något så dyrt, Louis Vuitton väskan har länge varit ett sådant köp, jag i åratal övertygat mig själv om att jag inte behöver det, och visst är det så, jag ”behöver” ju inte den, det är något jag önskar att ha/äga. Två olika saker. Men sen så har jag jobbat hårt, på jobbet och det har resulterat i stora möjligheter & annat och jag kände att det var dags att belöna mig själv med något, på riktigt. Så efter många om och men bestämde jag mig för att leta efter en Louis Vuitton väska, begagnad dock, så stora summor som en ny är jag ännu inte beredd att lägga ned.

Så i några veckors tid har jag bevakat Blocket, Tradera, Affordable Luxury, The Brown Paper Bag & Luxcify för att hitta en bra begagnad väska för inte mer än 5000 kronor hade jag bestämt mig. Så fort en möjlig kom in, försvann den lika fort. Först var jag lite inriktad på en Alma (MM), sen en Neverfull (MM) och där emellan hamnade jag på Speedyn. Först ville jag ha deras standard Monogram utseende (den klassiska med LV bokstäverna), sedan kikade jag på Damier Azur (den ljusa versionen av Damier Ebène) och där emellan hamnade jag på Damier Ebène. Jag googlade en del, lärde mig att kunna urskilja en fake från en äkta LV väska, jag såg på youtube-klipp, läste massor och till slut ledde det hela till att det var en Speedy 35 Damier Ebène som skulle passa mig bäst. Med ett par anledningar:

1. Speedyn enligt mig har en klassisk design som passar till både vardag och fest. Du kan klä upp väska och klä ned den.
2. Jag valde Damier Ebène för att den mörka färgen kommer att matcha allt & eventuell smuts kommer inte att synas lika mycket. Den åldras mindre synligt. Den är inte så LV in your face som monogrammet kan upplevas. Kombinationen av det bruna mot det röda inuti så otroligt snyggt/sexigt. Men sist men inte minst så är den vattentät och man slipper de eventuella fläckarna på väskan som monogrammet får efter tid och vid kontakt med vätska eller annat.
3. Speedyn finns i 4 storlekar. 25, 30, 35 & 40. 25 & 30 kände lite för små och 40 blev nästan som en weekendbag. Den i storlek 35 matchade storleken på de väskor jag annars idag använder dagligen. Den är verkligen sådär lagom rymlig.
4. Just Speedy och i Damier Ebène är en om inte den mest sålda och eftertraktade Louis Vuitton väskan.
5. Det blir en investering. Louis Vuitton höjer priserna år efter år på sina väskor, vilket kommer att innebära att om jag en dag vill sälja den, kommer jag minst få tillbaka det jag betalade för den om jag håller den i bra skick.

Med detta sagt är jag verkligen superduper nöjd med väskan. Med den kom en dustbag, låset & nycklarna vilket är rätt så sällsynt att begagnat kunna hitta, vilket oxå höjer värdet på väskan nu och genom tiden. Det må låta töntigt, men få materiella saker gör mig såhär glad, det andra enda som får mig såhär glad är varje ny iPhone som släpps :) Så det är verkligen inte ofta jag unnar mig dyra saker.

Nu ska jag köpa en väskinsats till väskan för att skydda dess interiör och för att hjälpa den behålla sin form :) Åh vad du och jag kommer att ha det trevligt tillsammans älskade Speedy!

P.S Jag vet att min väska tillverkades i Frankrike, den tredje veckan på året 2011 :) Alltså en Januari-väska, som jag är ett Januari-barn :) Ödet? :)

Likes

Comments