Ni är några tappra som kikar in här varje dag trots att det varit dött i drygt en månad. Jag vet inte riktigt hur detta kommer att fortsätta. Med handen på hjärtat har jag inte riktigt saknat att blogga. Jag är just nu i en fas i mitt liv där jag överväger vad som tillför mig värde/lycka, vad jag klarar av att hantera i min vardag, vad som är onödig stress/press mm och i detta har bloggen tyvärr, efter 9 år sakta fallit av. Den har nog fallit av under en längre tid nu, jag har bara inte velat acceptera det, då det varit en så stor del av mitt liv. Jag vet inte om detta är en fas, hade en sådan hösten 2013 tror jag och jag kom tillbaka efter några månader. Men just nu känner jag mig inte redo att komma tillbaka och jag trivs med allt annat "socialt/on the web" i mitt liv för stunden. Jag har gått tillbaka att skriva mycket (för hand!) & annat som ger mig lugn och låter min kreativitet flöda/gro. 

Jag ville bara uppdatera här och låta er (och bekräfta för mig själv för den delen) veta läget. Hoppas ni haft en fin jul & en bra början på det nya året! Ta hand om varandra & vi får helt enkelt se vad framtiden visar!

Do more of what makes you happy!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår skrev jag på Instagram & Facebook:

"Jag blir verkligen genuint ledsen/arg över när folk viftar bort RS: "Ja, men för barn i denna ålder är det som en vanlig förkylning." 😫 Jag vet att mycket är kopplat till okunskap kring för tidigt födda barn, infektionskänslighet & astma. Men snälla rara, gör inga förutfattade meningar, för du har till 99% ingen aning om vilka förutsättningar mitt barn har inför RS viruset. Jag är tacksam att vi inte behöver bli inlagda eller sondmata honom (än i alla fall) Men han är inne på sjukdag 8 (9 imorgon) med feber, en hemsk hosta, slem upp till öronen, svår andning, äter minimalt, får inhalera flera gånger om dagen, sover knappt pga den besvärliga hostan & tappar vikt på sin redan lilla kropp. Det gör så ont, enda in i själen att se honom så dålig, så länge. Jag skulle kunna & kommer att tjata öronen av folk att alla barn inte har samma förutsättningar för att klara av förkylningar, virus & influenser. Tjata öronen av hur jädrans viktigt det är att inte skicka iväg sitt sjuka barn till förskolan för tidigt. Ska man vänta 24, 48 eller 72 timmar av symptoms frihet, ja men snälla rara GÖR DET för allas bästa, inte bara ert barns bästa men för alla andra barn & speciellt för de som blir hårt drabbade. Tänk om ALLA kunde tänka på det, TÄNK!? Skriver med gråten i halsen & hjärtat i tusen bitar! 💔"

Detta vill jag givetvis dela med mig av här med. Reaktionerna jag fick var många, stödjande och förstående & det värmer & ger hopp. Jag vet att det är många som faktiskt tänker som vi tänker, men jag vet att det samtidigt finns desto fler som inte gör det, både av okunskap och för att de själva inte är i vår (och andra med infektionskänsliga, för tidigt födda barn eller med astma eller andra svårigheter) båt och inte riktigt kan relatera eller förstå. Men jag vill tro att det hela är väldigt enkelt. De älskar sina barn, vill se de friska glada & hela, precis som vi gör & det är det enda som SKA betyda något & det får man förstå & respektera. Är du inte i en persons skor, döm inte, anta inte & förminska definitivt inte det, för du upplever inte det de upplever.

Jag har tidigare skrivit om detta med smittor, inte ta barn för tidigt tillbaka till förskolan, ni kan läsa det HÄR. Inget har ändrats sedan jag skrev det inlägget, om inte bara förstärkt min vilja att fortsätta informera och "utbilda" i hur olika förutsättningarna för varje individuell barn & familj är, när ett virus är på språng. Det var fler som delade med sig av att deras barn som blivit smittade med RS, både känsliga barn men även barn som annars har stark immunförsvar, att de blev riktigt hårt påverkade. Detta visar ännu en gång att inte alla barn har samma förutsättningar, vissa har det lite mildare medans för andra kan livet sig självt vara i fara.

Jag vill ännu en gång be er som läser detta, tänka på 2 simpla saker för allas bästa:

1. Som med allt annat, låt oss inte döma/förminska en förälders oro eller en sjukdoms påverkan. Vi kan inte, för något i världen veta hur denne förälder eller barn har det, vi har ingen aning om vad de går igenom & hur de upplever det. Det kanske är fullt normalt/naturligt för dig och "a walk in the park" men för andra kan det inte vara det, av flertal anledningar, som de ännu en gång inte ska behöva förklara eller slåss för. Alla har sin rätt att uppleva något på sitt sätt, oroa sig på sitt sätt osv. Förminska inte, det underlättar verkligen inte för den som har det tufft, oavsett hur "lätt" det kan vara för dig i liknande läge.

2. Respektera. Ännu en gång, respektera & följ de riktlinjer som finns för smittor, ska ett bara vara hemma symptomfri i 24, 48 eller 72 timmar, snälla, rara gör det. Inte bara för ditt barns bästa som får vila upp sig ordentligt från en smitta, men även för andras skull, andra barnen, speciellt de som är känsligare & även för pedagogerna. När smittor sprids påverkar det alla, på en större radie än det man själv tror. Respektera att inte ALLA barn har samma förutsättningar för smittor. En simpel förkylning för ditt barn kanske innebär något betydligt mer för ett annat & det minsta man kan göra, är att hålla sig till riktlinjerna & på så sätt hjälpa till att inte sprida sjukdomar. Jag vet mycket väl att VAB kostar arbetstid och pengar, tro mig, vi har hundratals VAB-dagar varje år. Nu är vi som sagt inne i VAB-dag 9, under årets mest kostsamma månader, November & December. Men vi har inget val.

Jag skulle kunna fortsätta att skriva, förklara, ge er en inblick i hur vår vardag har sett ut i 9 dagar, vilken oro jag har inom mig, vilka gamla neonatalminnen väcks till liv osv. Men jag besparar er & hoppas, innerligt att ni förstår att det enda jag vill, precis som ni vill, är att se mitt barn friskt, piggt & glatt. Det är allt vi föräldrar i det stora hela vill för våra barn & om vi hjälps åt att ge varandra de bästa förutsättningarna & drar vårt strå till stacken, så tror jag att vi i alla fall gör det vi kan för att undvika massiv spridning av smittor, i den mån det går, även om den är minimal. Det här är inte den första gången jag skriver om detta & förmodligen inte den sista. Det ,å verka tjatigt, men vi vet alla att detta behöver spridas & påminnas om, om och om igen.

Ta hand om er!

Likes

Comments

God morgon alla fina! Idag jobbar jag hemifrån då jag har 2 läkarbesök idag. 09:50 ska blodtrycksmätaren tillbaka och senare på eftermiddagen har jag tid med läkaren för att få resultat och vägen fram. Kan inte säga att det blev mycket sömn inatt då mätaren tog trycket 1 gång i timmen. Men detta inlägg skulle inte handla om det.

Idag är det Världsprematurdagen och för er som är nya till min blogg, så kan jag dela med mig av att min son föddes 2 månader för tidigt, han kom i vecka 31+5 efter att jag legat på sjukhus i drygt en månad pga att jag blev sjuk i svår havandeskapsförgiftning (det är även pga av den jag än idag kollar & har strul med trycket och andra saker). Han föddes med kejsarsnitt med sina 40 cm och 1653 gram. Vi låg på neonatalen i 1 månad och därefter hade vi hemsjukvård i drygt 3 veckor. Vi är evigt tacksamma för den fantastiska neonatalvården vi har i Sverige och alla vardagshjältar som vårdade oss och vårt lilla liv. Samtidigt vet vi att så otroligt mycket jobb kvarstår runt om i världen men även mycket i Sverige kring vården och stödet efter att man lämnat neonatalen.

Varje år hålls ett seminarium och ni kan se årets HÄR. Jag skulle egentligen varit där på plats men med läkarbesök och annat fick jag tyvärr ställa in, men jag kommer att följa seminariet via nätet, gör det du med.

Skickar en extra stor kram till alla prematurföräldrar, alla prematurer, både de som kommit hem och de som ligger inne. Jag vet exakt hur de båda känns. Vill du engagera dig eller bara vara mer informerad om vad som sker osv så besök Svenska Prematurförbundet och hitta din lokala förening. Jag sitter som adjungerad medelm i styrelsen för Stockholms lokala prematurförening. Vi finns såklart även på Instagram och på FB,

Ibland är de allra minsta, de allra starkaste!

Likes

Comments

En ny dag & man vaknar till ännu en tragisk historia. Vart är vår värld på väg? Vart är mänskligheten på väg? Vad tror dessa tragiska människor att de kommer att åstadkomma med deras attentat? Vilka tror de att de kommer att gynna? Vilka röster/protester tror de att de kommer höja? VEM och VAD vinner på denna ondska? Jag försöker vilt försöka förstå VARFÖR människor gör dessa saker, varför människor tar oskyldiga liv på detta sätt. Vad de tror att deras vinst är? VILKA GYNNAR DETTA? Kan någon själ förklara det för mig? :( Vart tar det slut? Hur tar det slut? När kan vi någonsin igen känna oss trygga på den jord vi lever på, på de platser vi kallar hem?

Plötslig slog tanken mig, det kunde ha varit torsdagens invigning av Mall Of Scandinavia. Det var över 10 000 tals människor, på en och samma ställe, tätt intill. Hade någon fått för sig att genomföra samma dåd hade det varit som i Paris. Sedan slog tanken mig, vad hemskt det är att ens ha den oron, den tanken och inte våga utsätta sig för sådana folksamlingar, för rädslan att de oftast är måltavlor. Att vår värld kommit ditt, att vår hjärna med våra minnen, våra upplevelser plötsligt ser förödelse före skönhet. Det är så fruktansvärt tragiskt. 

Att oskyldiga liv ska stå för någons ilska eller missnöje, någons/någras missnöje över beslut som tas långt över den civila och enskilda medborgaren, men likt förbannad anser dessa att det är dessa oskyldiga liv som ska berövas som protest. Det är så sjukt bedrövligt och jag bara tänker mig ännu en gång vilken HEMSK varelse människan kan vara, vi är existensens största besvikelse, vi är de enda på denna jord som agerar såhär och ändå anses vi vara de smartaste. Det är så bedrövligt. Vilken värld har jag satt min son i? Vilken värld bygger vi till våra barn, vår framtid? 

Världen är i en mörk plats just nu på många plan och jag tror att detta bara är början, början på ännu en mörk tid i vår historia, en sådan som våra barn och barnbarn kommer att läsa om i historieböckerna, så som vi läste våra far/mor föräldrars historia. Så lite har det gått och så lite har mänskligheten lärt sig och så lite har vi utvecklats som det "överlägsna" däggdjuret.

Men just nu lider jag med de oskyldiga som i en tid av lycka och glädje fick sina liv berövade och för de som fått stanna kvar i sorg och saknad. Inget kan någonsin få de att bli de samma igen. ❤


Likes

Comments

Var inne hos Morgonkaffet och läste detta inlägg, 10 saker vi som jobbar i kassan älskar att du gör. När jag läst klart den kände jag mig rätt stolt och gav mig själv en klapp på axeln, för jag kunde bocka av alla de 10 punkterna på hennes lista & det fick mig att fortsätta tänka, tänka på det lilla vi alla kan göra i vår vardag för att visa hänsyn till varandra, underlätta ens vardag & sprida lite positiv energi. För oftast krävs det inte så mycket.

Några enkla saker jag tänker på & önskar att andra oxå tänkte på (inklusive några utdrag från Morgonkaffets inlägg):

- När jag packar upp mina varor på rullbandet i kassan tänker jag alltid på följande: Streckkoden åt rätt håll för kassapersonalen, det underlättar jobbet för de & för oss andra går det snabbare att bli klar med köpet. Lägger alltid tyngsta varorna först & lätta/ömtåliga sist. Är vi 2 så packar den ena upp medan den andra packar ned. Jag har alltid mitt kort redo för betalning så fort allt blivit scannat.
- När jag går på gatan eller för trappor håller jag mig på "rätt sida". Jag försöker undvika att ha ögonen i mobilen utan uppmärksammar vart jag går.
- Alltid ge företräde till äldre, gravida, rullstolsburna/skadade & barnvagnar i lokaltrafiken eller andra offentliga platser. Är en plats reserverad för de ovan nämnda, ja då är de det och av en anledning.
- Fråga om någon behöver hjälp & se sig omkring. Vet inte hur många gånger jag fått stånka mig blodig med barnvagnen över trappor när hissar ej fungerat, eller upp för gamla pendeltåg/bussar och annat & ingen har erbjudit sig att hjälpa.
- Inte sura över ett gråtande barn i offentliga rum. TRO mig föräldern i fråga är redan medveten om att det "stör" andra & gör säkert det den kan för att lugna barnet. Ibland går det dessutom inte & då får alla andra förstå att det är ett barn, vi har alla en gång i tiden varit barn. Ge en förstående blick istället, eller låt bli att titta.
- Rökare, tänk på vart ni röker, stå inte vid ingångar/utgångar, inte i busskurer & ja, helst inte bredvid andra människor som inte röker. Om du väljer att själv röka & utsätta dig för det röken gör, anta inte att det är okej för andra att bli utsatta pga dig. Det finns även astmatiker & allergiker.
- Anta inte att bara för att man har barnvagn ska man automatiskt ut ur bussen/tåget sist. Vet inte hur många gånger jag fått stå där precis vid dörrutgången för att försöka komma ut, men andra bara tränger sig förbi. Det är ingen självklarhet, jag har exakt samma rätt att gå ut ur bussen/tåget i den turordningen vi står.
- Håll upp dörren eller hissen för någon som du ser kommer. Det tar 3 sekunder av din tid.
- Försök att inte gå in i andra människor & råkar du göra det, be om ursäkt.
- Går jag på en smal väg & jag ser en barnvagn komma mötandes eller någon med hund eller tunga kassor, ja då hoppar jag ned från den smala vägen & ger plats åt de att gå vidare. Av den simpla anledning att det är lättare för mig att göra det än för de, precis som jag nästa gång är den med barnvagn, hund eller tunga kassor.
- Bemött andra med ett leende. Ett leende gör så mycket, det liksom räcker med den :)
- Var trevlig, tacka, säg hej då, önska en trevlig dag & besvara detsamma om du bemötts av det :)


Jösses, denna lista skulle kunna bli sååå mycket längre, men ni förstår nog vart jag vill komma. Det är dessa simpla saker, man som individ kan ha i åtanke när man är i det sociala rummet med andra, för det gör det offentliga rummet så mycket trevligare & lättare att tillsammans befinna sig i :)

Likes

Comments

Blivit illa berörd som så många andra av den tragiska händelsen som inträffade i Trollhättan igår. Oskyldiga liv har tagits. En individ, som så många gånger, dagligen, varje sekund, runt om i hela världen, tog sig rätten att ta makten över andra människors liv & valde att avsluta de. Oavsett anledning, oavsett bakgrund & oavsett vart i världen detta skett, så är det fruktansvärt fel & fruktansvärt tragiskt. Idag är vi alla från Trollhättan, igår läste vi om detta på en annan kontinent & idag händer detta på den landmassan vi lever på. 

Människan glömmer så lätt, sin historia, den glömmer så lätt alla människor som genom tiderna fått ge sina liv för att försöka bana väg till oss & våra barns framtid. Vi glömmer bort vad världen en gång stod enad emot mot, men även det världen en gång lät hända & låter ske, varje dag. Vi är alla uppbyggda på samma sätt, av samma materia, vi har alla samma förutsättningar till den fria viljan & vi vet alla, vad som är rätt & fel. Vi är alla människor oavsett de ytligt synliga olikheterna & det moraliska vi drivs av i våra ständiga beslut. Vi får aldrig glömma att det bara finns en gemensam fiende i denna värld, det finns bara en man kan skylla allt ont i världen på & det är människan. Det är vi som kommer att förinta mänskligheten & den jord vi lever på, så länge vi ser oss olika från varandra & vi ser oss överlägsna. 

Men vi får aldrig glömma, att även vi, är de enda på denna jord som aktivt kan fatta beslutet, att nu får det vara nog & ändra ödet vi rör oss mot. Men idag sörjer vi de oskyldiga som inte längre är på jorden med oss & vi hoppas, ännu en gång, att deras död inte varit förgäves, att vi lärt oss något & att vi är ett litet steg närmare i kampen om den globala rättvisan om allas lika värde & förintelsen av allt ont. 

Hoppet är det sista vi mister, kärlek & respekt är allt vi behöver! ❤️

Likes

Comments

​Sitter i soffan nu efter en minst sagt trist start på denna lördag! Fick som sagt hjälp rätt snabbt på akuten imorse & efter en del prover, histamin tablett & kortison tablett mår jag betydligt mycket bättre. Helt klart svåra biverkningar av BT-medicinen eller en svår allergisk reaktion. Läkaren på SÖS skickade iväg en remiss till min Vårdcentra/Läkare för omgående uppföljning & byte av BT-medicin. Jag ska inte ta denna nå mer. Skönt, jag kände inte igen min kropp under tiden jag åt de. Måste även ännu en gång lyfta upp SÖS, vi blir alla alltid så väl bemötta där & får alltid snabb & bra vård. Det gäller oss alla (maken, mig & sonen). Tummen upp för er!

När jag var klar hämtade min pappa & lillebror upp mig, de var hemma med oss alla en stund & sen bestämde de sig för att ta med sig Nathan över dagen. Tror det gör oss alla väl. Nathan får umgås med andra än oss som han gjort i 1 vecka nu då han inte varit på förskolan (vi har märkt att han saknat förskolan otroligt mycket, han behöver & älskar den stimulansen & det sociala) & vi får andas ut lite & bara vara efter den tuffa tiden vi haft & har. 

Jag ligger i soffan just nu, vi har beställt hem mat, vi ska äta, titta på serier & bara ta det lugnt. Kanske tar en promenad senare i det fina vädret. För idag är det verkligen en fantastisk vacker höstdag. Kylig & solig. Helt perfekt.

Jag är tacksam för livet, helt klart. Det kunde ha blivit så mycket värre. Jag kunde faktiskt ha dött i sömnen inatt om svullnaden/allergiska reaktionen fortsatte när jag sov & mina luftvägar svullnade igen. Usch. Trots all otur vi haft, är jag tacksam att det inte var värre än det var. Maken kunde ha dött i bilolyckan eller ha blivit riktigt svårt skadad, sonen kunde ha skadat sig värre med rakbladet, eller fått värre skador & jag kunde som sagt ha dött inatt.

Livet är så skört!

Likes

Comments

​Sitter uppe mitt i natten. Huvudet snurrar runt mer eller mindre. Vi somnade 21:30, Nathan runt 19:30. För ca 30 min sedan vaknar jag till med hjärtat i halsgropen av att Nathan gråter. Sprang in & bäddade in honom. Trodde verkligen klockan var 4 eller 5 på morgonen, men icke. Kunde inte somna om igen, hjärtat är fortfarande i halsgropen & huvudet är igång.

Idag var ingen bra dag för oss. Maken återvände till jobbet efter 3 veckor ifrån efter olyckan & lyckades baar jobba i 4 tim innan smärtan i nacken blev för påfrestande (han kör truck & gör tunga lyft). Det hela slutade med möte hos specialist (misstanke om whiplash), sjukskrivning till sista Oktober, samtal med vår privata försäkring, facket mm. Oroad över hans hälsa, över jobbsituationen & allt som kommer därefter. Vi har ännu inte hört något angående bilen och motpartens försäkring. Vi få liksom aldrig gå vidare efter detta känns det som, det hänger över oss som ett mörkt moln. Jäkla lastbilschaufför, jag har lust att säga honom ett och annat :(

På mitt läkarmöte konstaterades det att jag inte verkar ha problem med sköldkörteln, de dåliga värden var inte så farliga, så ingen åtgärd där behövs just nu förutom att jag ska äta D-vitaminer & fokusera på en GI kost. Dock var mitt blodtryck högt, igen. 150/100 och så har det varit ett tag, så läkaren bestämde sig att det var dags att ge mig medicin. Så hon skrev ut Felodipin, den mildaste varianten på den minsta dosen. Om 1 mån ungefär har jag återbesök för att se hur den fungerat för mig. Hon uppmanade mig att försöka slippa stress. Lycka till liksom. Ville verkligen undvika medicin, men nu har jag haft blodtrycket högt vid mätningar i snart 1 år. Jag undrar om jag alltid haft ett förhöjt blodtryck eller om det kommit efter havandeskapsförgiftningen.

Ja ni kanske ser att vinden inte blåser åt vårt håll och inte bakom oss, helt klart. Får ta en dag i taget helt enkelt, med allt, annars drunknar jag.

Likes

Comments

Ingen har väl missat nyheten om att livsmedelsverket nu går ut med att barn under 6 år inte ska äta riskkakor alls och dom över 6 år ska minska sitt ätande av just riskakor pga den höga halten av arsenik och hur den är cancerframkallande. Ni kan läsa mer HÄR.

Det är verkligen bedrövligt att sådant ens ska få säljas. Nog för att man vetat om att det finns arsenikhalter i alla rissorter. Vi har alltid varit noga med att om vi köper hem ris, ska det vara av det märket som har minst halt så som t.e.x Garants Ekologiska Basmatiris, detsamma har varit med riskakorna. Nathan ÄLSKAR riskakor. Men nu har vi slängt alla. Inga undantag, risken är inte värd att ta.

Det borde vara förbjudet att sälja sådant, verkligen. Fy. Hur förklarar man nu för en 2,5 åring att han inte längre får äta sin favorit snack? Aja! Vi får hitta något annat ofarligt att erbjuda. Vi äter annars inga andra risprodukter hemma. Ris i sig blir det högst 1 gång i veckan. 

Bedrövligt!


Likes

Comments

Varning för långt inlägg, men ack så viktigt. Det är nog inte många som har missat diskussionerna som pågår efter Kartin Zytomierskas deltagande i "Malou efter tio" där man diskutera kroppen, kroppsideal, dess utseende, hälsa, vad som "förespråkas" osv. Jag har sett klippet där Katrin medverkade & även klippet där Natasha (Lady Dahmer) & Anna (Apan satt i granen) Davidsson medverkade. Nog vet vi alla att Katrin Z ofta är i blåsväder för sina åsikter och för att hon står för de, eloge till henne för att hon står för sina åsikter och inte backar, men hennes ordval, sätt att framföra sina åsikter (eller vad det nu än är) gör mig verkligen ledsen och upprörd. För att inte skriva ned en novell vill jag bara lämna några rader av vad jag tänker, tycker & känner.

Jag har, sedan jag var drygt 14-15 år haft en relation till min kropp och mat. Varför jag säger relation är just för att man inte egentligen inte ska ha någon relation till sin kropp och matintag, det är något som är naturligt och som vi alla behöver för att finnas på jorden. Men jag har haft en relation till den och som alla relationer går den i vågor, från positivt till negativt, från naturligt och lyckligt till negativt & krävande. Men en sak vill jag förmedla ut till er alla som läser detta inlägg, sett debatterna som pågått mellan Katrin Z och omvärlden & ja, alla diskussioner som dagligen pågår där en människas kropp och utseende utvärderas.

Vi har bara en kropp, vi har bara ett liv och vi BÖR leva den utifrån det som gör oss lyckliga. Det finns miljarder människor på denna jord, vilket innebär att det finns miljarder olika sorters människor till utseende, kroppsbyggnad, beteende osv. Det finns INGEN (okej förutom enäggstvillingar osv) som är den andra lik och därför kan vi inte förväntas att se likadana ut, glädjas åt samma saker, ha samma värderingar osv. Det är just därför jag vill förespråka att man ska göra det som gör en själv lycklig i livet (så länge det såklart inte skadar andra rent fysiskt eller psykiskt, får då måste man ha det i åtanke av många skäl). Man ska älska sin kropp som den är eller som man vill att den ska vara för ens egna skull, för hälsans och välmåendes skull oavsett vilken kost du äter och hur mycket/lite du tränar. Du känner dig själv och din kropp och därför kan enbart du avgöra detta. Ingen kan avgöra det åt dig. Det är DET jag förespråkar och det är DET alla borde kunna förespråka. Inte förespråka "SMALLT" eller "TJOCKT", inte förespråka "HÄLSOSAMT" eller "OHÄLSOSAMT". Vi vet alla hur kroppar fungerar, vi vet vilka sjukdomar som finns, vi vet vad som kan orsaka de, vi är alla väl medvetna om det. Vi ska förespråka den fria viljan och individens egna val till sitt liv, sin kropp och sitt tycke. Det är bara vi själva som kan göra oss själva lyckliga och identifiera VAD som gör oss lyckliga, oavsett.

Jag lämnar det där och hoppas att ni förstår och tar efter. Vi måste sluta döma andra för det som gör de lyckliga, det de trivs med och hur de väljer att leva sina liv. Vi lever inte deras liv, vi vet inte anledningen till deras beslut och därför KAN och BÖR vi INTE döma de eller uttala oss. Detta gäller givetvis inte bara kroppen/kosten utan allt annat, föräldraskap, karriär, hundägande, klädstil, ja you name it. Låt oss inte göra det enkla och naturliga så mycket mer komplicerat, som vi människor i dagens samhälle är experter på att göra. 

Live, Love & Laugh!

Likes

Comments