Fick nys om Kitty Störbys debattinlägg i Expressen, om ni inte läst den, så läs den gärna HÄR innan ni läser vidare mitt inlägg. 

Jag kände så igen mig i hennes debattinlägg, i alla fall om jag skulle se tillbaka till mig själv för sisådär 6-8 månader tillbaka. Pressen som omedvetet och medvetet sätts på dagens mödrar (ja, föräldrar i det stora hela skulle jag nog ändå vilja säga, finns säker pappor med samma känslor) är ohälsosam på många sätt. Mest drabbade är nog förstagång föräldrar, då man febrilt söker sig efter svar, stöd, vägledning & inspiration. Jag vet själv hur jag i omgångar brottats med att vara den bästa mamma för min son, tänka på allt ifrån ekologisk mat, varierande kost, rätt leksaker, inte för mycket skärmtid, aktiviteter, man ska vara pedagogisk, man ska följa vissa metoder för sömn, för potträning, för uppfostran, man ska helst amma och amma så långt det går, man ska hinna komma i form efter graviditeten/förlossningen, man ska gå på mammafika, hinna ha egentid, hinna ha egentid med maken, hinna träffa vänner som inte har barn, sköta om hemmet, ja ni vet, allt det där. Sedan blev man så nedslagen när man misslyckades på det ena eller det andra, eller inte kunde bibehålla alla dessa bollar i luften & i perfekt skick. All denna press och förväntan på perfektion får INGEN att må bra, givetvis om inte viljan hos individen kommer naturligt.

För mig blev det droppen för sisådär 6-8 månader (på vissa delar t.o.m 2 år sedan) sedan då jag insåg att det inte var mänskligt möjligt att hinna med allt det ovanstående eller att nå upp till alla de förväntningarna. När det kom till uppfostran och olika metoder insåg jag rätt snabbt, när Nathan var kring året eller strax innan att jag faktiskt har en instinkt inom mig, en sådan som de flesta föräldrar har som jag kunde lita på och låta visa vägen, jag hade oxå enormt mycket erfarenhet och lärdom från mina egna föräldrar och allt det där tillsammans med mina/våra värderingar använde vi oss av för att uppfostra sonen och hjälpa honom att bli självständig i allt som har med sömn, mat, lek, toalettbestyr mm att göra. Naturligt visste jag hur jag skulle hantera olika situationer och utmaningar, jag började läsa av min son istället för böcker/artiklar/kommentarer och lärde mig om hur han fungerar, hans behov, hans inlärningsmetoder osv. Det är mitt tips, lita på den naturliga instinkten inom dig och de värderingar du som person är byggd på, resten kommer naturligt. 

Med allt annat har jag bara insett att det viktigaste av allt, som alltid kommer före allt annat är att vi har hälsan i behåll, kärlek på första plats och tid att umgås. Allt annat kommer på andra plats och prioriteringar får man helt enkelt göra, så länge målet alltid är den samma, att hälsan, kärleken och tiden tillsammans är prio 1. Givetvis är egentid för sig själv och med sin respektive viktigt och under den tiden man har det ena eller det andra får barnet umgås med andra familjemedlemmar som oxå betyder otroligt mycket för alla inblandade. Allt annat får komma när man vill, orkar, har tid för och framför allt känner sig motiverad för, aldrig påtvingat.

Hur känner ni angående detta? Kände ni igen er i artikeln? Hur tänker ni? Dela gärna med er :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments