Idag träffas vi av kraven av att se ut på ett speciellt sätt, att vara ”som alla andra” att ingå i idealet om vad skönhet i den europeiska delen av världen är. Jag stöter på det dagligen och har själv många gånger under många år medvetet som omedvetet påverkats. Ni som följt min blogg under en längre period vet att jag i Augusti 2009 vägde 82 kg på mina 159 cm. Jag hade inom loppet av 3-4 år gått från 55 kg till 82 kg, alltså 27 kg. Detta var pga att jag inte mådde bra psykiskt i kombination med p-piller. Jag mådde dålig under många år pga min vikt och kämpade många gånger för att gå ned i vikt, jag var en sanna jo-jo bantare och hade testat allt möjligt. Jag visste någonstans inom mig att de 27 kilon var farliga för min hälsa men mest visste jag att jag var tjock. Tjock, det ordet som förknippas med det negativa utseendet. Man är tjock. Inte smal, inte mullig, men tjock. I september-oktober 2009 bestämde jag mig för att jag hade fått nog och tog tag i min kost och träning. 1 ½ år senare nådde jag min målvikt, 62 kg.

Jag frågade mig själv: Varför lyckades jag inte med detta förr? Varför var alla mina andra ”bantningsmetoder” inte tillräckliga? Varför föll jag ned i viktträsket om och om igen? Det var då det slog mig. Jag ville gå ned i vikt för alla andras skull, jag ville gå ned i vikt för att det var förväntat av mig av andra att se ut på ett sätt. Folk tittade på mig för att jag inte var ”normal” och jag såg mig själv på samma sätt. Jag BANTADE, bara ordet känns fel. När jag i Sep-Okt 2009 slog näven i bordet bestämde jag mig för att JAG skulle må bra och för att jag skulle vara nöjd med mig själv och i mig själv. Men framför allt så ville jag inte utsätta min kropp för sådant som i längden skulle påverka den negativt. Hjärtproblem och diabetes finns i min familj.

Idag pendlar jag mellan 62-64 kg och ibland hör jag mig själv säga, jag måste ned några kg till, jag behöver gå ned till 60 åtminstone. Varför? 2 kg mer eller mindre påverkar inte min hälsa på ngt sätt. 2 kg plus eller minus påverkar inte storleken på mina kläder. Det är den där lilla djävulen inom mig som blivit dit satt av samhället att man är snygg när man är smal. Man är snygg när man har storlek 32-36, trots att ens kropp inte är byggd för att vara så liten. Jag skulle aldrig kunna vara en 36:a, jag skulle se sjuk ut.

Idag är jag 25 år och idag vet jag att den enda jag behöver göra nöjd är mig själv. Jag måste trivas i den jag är och i mitt utseende. Efter viktnedgången så är huden på magen och låren lite hängig. Jag vet att jag behöver styrketräna för att få bort den. Men varför ska jag göra det? Jag är otroligt stolt och glad över att ha gått ned 20 kg. Jag är nöjd med den jag är idag och om jag tränar så gör jag det för hälsans skull, för att få upp energin, känna att jag orkar mer och för att må bra. Mina matvanor är ändrade sedan slutet av 2009. Jag äter nyttigt, jag har en varierande kost och jag gör det för att jag mår bra av det, för att min kropp i slutändan, år härifrån, kommer att tacka mig.

Idag uppmanar jag alltid människor omkring mig att man inte ska pressa sig själv till träning, viktnedgång, ”bantning” och liknande. För om man inte gör det för sin egen skull, för rätt anledningar så kommer det inte hålla i sig länge och inte löna sig i längden. Samhället kommer alltid att slänga ”måsten” i din väg, alla måsten om hur man förväntas se ut och hur man inte ska se ut. Men man måste alltid hålla huvudet kall och påminna sig själv att JAG lever med MIG SJÄLV för resten av livet och inte med alla andra miljarder människor där ute. Men framför allt, när du ligger på dödsbädden, det sista du vill minnas är hur mycket tid, energi och tankar du lade ned i ditt liv för att leva efter andras förväntningar.

Isabella Löwengrip lade upp bilden här nedan i sin blogg och fick negativa kommentarer, likaså som positiva. Kommentarerna gällde varken den fantastiska bakgrunden av vit sand och öar eller det klarblåa vattnet hon stod i. Kommentarerna gällde hennes kropp. Till det positiva och det negativa. Det visar hur mycket av det vackra i livet/världen vi missar när vi fokuserar på fullständigt onödiga saker.

You are all beautiful!

Under vår barndom/ungdomstid drivs vi oftast av en äldre gestalt,det behöver inte alltid vara en förälder, det kan vara en mor/far förälder, ett syskon, en vän, en lärare, ja, vem det nu än är som inspirerar en, som pushar en och som finns där som stöttepelare. Vi vänjer oss vid stödet, vid tryggheten att det finns någon där ute som bryr sig om en, ens väg, ens kamper, utmaningar och möjligheter. Man förlitar sig på att någon alltid guidar en genom livet, som en kula i ett flipper spel. Vi har alla alltid varit där någon gång i livet, förr eller senare. Vi finner bekräftelsen, lyckan och tillfredsställelsen att göra någon/denne person stolt. Man lever för varje milstolpe, varje milstolpe av uppnådd mål/förväntning.

Men precis som med allt annat i livet så vänjer vi oss, vi vänjer oss vid stödet & tryggheten. Livet utan det känns som en oändlig labyrint av miljontals vägar. Plötsligt står man där, mitt i livet, utan stödet & tryggheten. Plötsligt är det ingen som kräver, ingen som förväntar sig, ingen som ifrågasätter, ingen som utmanar & ingen som frågar. Det är då man inser att man kommit till den punkten i livet där man måste börja leva för sig själv, man är plötsligt kulan & spakarna i flipper spelet. Intrycken blir många, möjligheterna lika så & labyrinten blir bara större och större. Valet blir plötsligt mindre självklar & vägen svårare.

När jag själv stod där utan min trygghet, mitt stöd & min guide, var det inte en självklarhet att se sig själv som ledaren. Det tog mig tid, närmare sagt ett antal år att våga inse att jag måste göra det jag gör i livet för min egen skull. Jag måste vara lycklig i det jag gör för att göra mig själv stolt, inte någon annan. Jag måste själv sätta mål, sätta krav & ta mig igenom livets alla hinder. Jag är ledaren över mitt liv, ledaren över mitt alldeles egna flipperspel. Att ha stöttepelare genom livet är mer än behövligt, att det då och då under livets gång dyker upp personer, som kommer in ens liv, för en mening, rör om, inspirerar, ifrågasätter, utmanar en och berör, är ett faktum & en välsignelse. Men i slutändan är det sig själv man har, lärdomen, inspirationen och erfarenheten.

Jag vet inte riktigt vart slutet på detta inlägg är,efter ett samtal med en kollega igår, insåg jag själv så mycket mer om livet, mig själv och vad jag genomgått. Vi måste leva för oss själva, utan att vara egocentriska och otacksamma. Vi själva styr spelet, livets spel, få kulan från en sida till den andra, passera hinder & uppnå mål. Vi kan, bara vi tränar, tränar genom livet och lär oss.

Det är så vi växer genom livet!

(Fotograf: UNICEF)

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Igår kväll såg vi filmdokumentären Food.Inc. Om ni inte sett den, snälla gör det. Citerar ett inlägg från Film.nu

”När du går till mataffären plockar du oftast de varor du känner igen, från märken du har växt upp med och tycker känns trygga. Innehållsförteckningen i finstilt på baksidan av müslipaktet ägnar du antagligen inte så många sekunder. Om du gjorde det skulle du med stor sannolikhet välja en annan vara än den du köpt under flera års tid.

I Sverige är runt 3 procent av alla matvaror som hamnar i våra korgar och vagnar ekologiska, ännu färre är närproducerade. Resten behöver inte vara av dålig kvalité eller direkt hälsovådliga, men chansen är stor att du förutom föda bär hem åtskilliga gifter i dina kassar.

“Food, Inc.” sätter den amerikanska matindustrin under lupp. Den granskar de stora, och här passar det faktiskt i vissa fall att även klämma in ordet “onda”, företag som fyller de gigantiska stormarknadernas hyllor med paket och burkar. Bland annat visar man hur den kapitalstarka snabbmatsbranschen har fått matproducenterna att ställa om sina tillverkningsprocesser så att det passar dem. Dessa matproducenter tillverkar även mat för butikernas hyllor och frysdiskar, mat som numer även den framställs enligt snabbmatens framgångsrecept.

Sämre kvalité och mindre näringsrikt, men mycket billigare – och samtidigt mer lönsamt för företagen. Win-win skulle man tro, men knappast för den som stoppar maten i munnen. Ett exempel är hur man övergått till att föda upp kor på majs, istället för gräs som deras magar är skapta för att äta. Något som leder till ohälsosammare kött, och därmed drabbar konsumenternas hälsa. Bland annat har antalet diabetessjuka nått till epidemiska nivåer i USA.

Likt andra dokumentärer om matbranschen tar “Food, Inc.” med oss till de som håller djur för slakt. Bland annat får filmmakarna till slut möjligheten att filma inne på en kycklingfarm och bilderna är chockerande, trots allt vi hört och sett tidigare om hur “mat” plågas till döds.

Efter att ha sett den här filmen kanske du tänker “Så hemskt de har det i USA, tur att jag bor i lilla Sverige, där maten är hälsosam och kontrollerad av myndigheterna”. Visst, kanske det är något bättre här, men tänk dig för både en och två gånger innan du lägger något i korgen nästa gång du handlar. Det är du, och ingen annan, som är ansvarig för det du stoppar i din och dina barns munnar.”

- Esbjörn Guwallius

Vackert…

When you take one step forward and then life pushes you two steps back. Don’t stand still and let life pass you by.
Take four steps forward.

By Alisa Gonzalez 3/10-2011

”Thank you for supporting our fight against breast cancer! Lindex, Autumn 2011″

Hela överskottet skänks till Cancerfondens forskning om bröstcancer. Jag köpte en idag. Gör det du med.

Look at a day when you are supremely satisfied at the end. It’s not a day when you lounge around doing nothing;
it’s when you’ve had everything to do, and you’ve done it.

And today is one of thoes days!

Life is the art of drawing without an eraser!  ♥

Igår kväll var jag som ni vet ensam hemma. Jag föll i ett känslosamt och nostalgiskt humör och lät allt flöda. Tittade på filmen Serendipity (Om ödet får bestämma) som var startskottet för min känslosamma resa igår natt. Filmen påminde mig om de små sakerna jag alltid trott på och baserat mina livsbeslut på, tron, tron på ödet och tron på allt händer för en anledning och att hela mitt liv går på en väg som på ett eller annat sätt, mer eller mindre till viss del redan är ”för bestämt”.  Jag lade mig i sängen, tände massa levande ljus och grävde fram mina gamla dikt/text böcker (2002-2005) och började min resa genom mina minnen.

Jag har alltid varit och kommer för alltid att vara en väldigt känslosam person, en hopplös romantiker och en orolig själ. Jag har alltid tagit mina känslor på så stort allvar, jag har alltid analyserat allt in i det minsta lilla, jag har alltid oroat mig om vad som komma skall och aldrig riktigt njutit av lyckan i stunden. Men det som framför allt överraskade mig, som jag glömt, är att jag en gång i tiden var väldigt öppen med mina känslor, för mig själv. Jag skrev ned dikter, texter, meningar som förklarade det jag kände och jag tvekade aldrig, att dela med mig av de med mig. Igår läste jag allt högt och satt i både tårar och skratt. Det kom upp så många minnen, minnen jag helt hade glömt bort. I böckerna fanns det texter, hälsningar från gamla vänner och gamla pojkvänner. Det var verkligen obeskrivligt. Det var som att de alla fanns där igen, igår natt, i mitt sovrum. Jag har fått uppleva så otroligt mycket i mitt liv och det har både format mig, stärkt mig, men samtidigt förstört mig på så många sätt.

Jag har en låda, en IKEA flyttlåda, fylld med minnen. Jag kallar den min ”minnes-låda”. Den har jag haft sedan jag var 9 år, och år efter år har den lådan fyllts med allt möjligt som är kopplat till ett minne, en händelse, ett ögonblick, en känsla eller en person. Jag har allt ifrån tuggummi papper från när jag fick ett tuggummi från en kille jag gillade, till ett löv som föll på mig den dagen jag fick en kyss från min dåvarande pojkvän. Sakerna är oändliga och minnena lika så. Bland de finns mina dagböcker, dagböcker som jag skrivit sedan jag var 9 år, minnen jag för alltid kommer att kunna minnas, trots att hjärnan de glömt bort. Det äldsta minnet i minnes-lådan är från 1996. Det är så fantastiskt. En vacker dag kommer jag dela med mig av min låda fylld med minnen till mina barn. Det sorgliga är att lådan slutade fyllas i med föremål år 2004 (+ – 1 år) men dikter/texter har fyllts på t.om år 2006 (+ – 1 år). Men det är 2007, som jag började blogga, så då finns de resterande åren, elektroniskt. Men jag önskar att de fanns i lådan.

När jag var yngre fäste jag mig vid de minsta saker i livet, de minsta minnen, de minsta små händelserna var viktiga. Jag har datum på minsta lilla händelsen i mina förhållanden. Första pussen, kyssen, söta ord, sms, orden: Jag älskar dig. Och så mycket mer. Allt hände för en mening, att ett löv föll på mig den dagen vi för första gången kysstes, betydde något, det var meningen att den skulle falla på mig, det betydde för mig att ”it was ment to be” och jag sparade den. Så gjorde jag med allt. Jag trodde så starkt på det. Men med åren har tron på detta sakta men säkert skjutits undan och igår kände jag en stor sorg över det. Livet har kommit till att bli så mycket mer allvarligt, så mycket hårdare och med så mycket mer saker att man förlorat greppet om det lilla magiska i livet, att man slutat hoppats på ödet, på tron i att allt sker för en mening. Jag vet att jag än idag brukar säga att allt sker för en mening och det tror jag innerst inne starkt på. Varje händelse, varje förlopp av händelser, varje person som korsar ens liv, allt sker för en mening. Jag tror på ödet, mer eller mindre, även om min syn idag är till stor del att man själv skapar sitt öde. Men jag vill fortfarande tro på att en liten del är för bestämd någonstans där ute i vår mystiska värld. Det är lite som att vissa väljer att tro på en Gud, medan jag väljer att hoppas på något annat. Jag tror att det på något sätt lättar min oroliga själ, att jag faktiskt inte kan ha 100 % kontroll över allt utan måste överlämna en del av den makten, till ödet.

Jag tänkte först lösenordsskydda detta inlägg men kände sen att det fanns inget jag behövde gömma. Jag tror på att jag inte är ensam med dessa tankar, känslor och tron. Jag delar med mig av detta med er för att det är en del av mig, en del av den jag en gång var men samtidigt en liten del av den jag innerst inne är. Vem vet, en vacker dag kanske det mystiska inom mig, den fullständiga tron på ödet vaknar till liv och min själ får ro. Jag kommer så småningom dela med mig av gamla dikter/texter men i skyddade inlägg. Det är lite för nära inpå.

Om du läst enda hit så vill jag tacka dig för att du tog dig tiden, det betyder mycket för mig. Som jag skrev till en vän igår natt:

We don’t have faith, faith in destiny and that faith has no limit, no limit because it only follows destiny and therefore it is timeless, timeless because love is it’s guidence.

Don’t stop believing.

I am timid and I am oversensitive
I am a lioness
I am tired and defensive
I am temperamental and I have imperfections
I am emotional and I am unpredictable
I am naked and I am vulnerable
I am a woman!

”När man var liten såg man på livet som en lek. Under uppväxten lärde man sig reglerna och lekte med alla som passerade ens livsväg. Idag är man en veteran och väljer sina motståndare.”

Av Alisa Gonzalez Andreeva 05/09/2011

Pass it forward….<3

”Avstigning för samtliga resenärer. Detta tåg tas ur trafik för att det är HELT JÄVLA VÄRDELÖST”

Plötsligt står vi alla där i vagnen, någon sekund efter en gemensam suck (efter att vi fick höra: avstigning för samtliga resenärer) och går ut ur vagnen skrattandes och med ett leende på läpparna medan vi tittar på varandra. Det slog mig inte direkt men efter ett tag så kom det. Att tågföraren, kunde vända något nagativt till något positivt inom loppet av sekunder. Vi kunde alla ha stått där med sura miner och varit upprörda över att behöva kliva av tåget, vänta på nästa och stå och klämmas i ett annat överfyllt tåg, men istället stod vi alla och log. Sådant är så fantastiskt. Den konsten, den makten, att kunna bestämma hur vi blir berörda, att kunna bestämma hur en händelse ska påverka oss och vårt humör, den konsten är fantastisk.

Det var denna händelse som fick mig att inse att makten finns inom mig. Igår blev jag otroligt nedstämd, av många anledningar, anledningar jag kände till och andra som jag inte kände till. Jag valde att känna mig omotiverad och sakta men säkert satt jag där och lyssnade på nedstämda låtar och sjönk allt djupare in i ett mörker. Men imorse efter händelsen här ovan (och lite igårkväll) så slog det mig. Jag själv bestämmer över hur jag reagerar på händelser i livet, jag själv bestämmer hur jag väljer att tillåta de påverka mig, jag själv bestämmer om jag ska tillåta mig själv bli nedslagen och besegrad eller om jag ska stå emot och vända något negativt till något positivt. När ett hinder faller i min väg så kan jag faktiskt välja att antingen snubbla över den och falla ihop, eller gå runt/över den. I samma veva insåg jag att det ibland inte krävs mycket. Tågförarens enkla utbrott: ”HELT JÄVLA VÄRDELÖST”, var allt som behövdes denna morgon.

När jag sedan hoppade på det fullsmockade tåget och fick stå resten av resan till jobbet, stod jag där med ett leende. Ett leende tack vare tågföraren. Jag valde att fokusera på det som tillförde mig glädje istället för det som kunde tillföra mig sorg. Jag tog beslutet av fylla denna dag med små saker som tillför mig glädje, i alla storlekar och former. Så jag gick in till Espresso House och beställde en stor, extra varm, Mocha Latte och vandrade sedan glatt vidare till jobbet.

Ibland har vi själva makten att vända det negativa som livet ger oss till något positivt. Vänta inte på att livet ska ge dig något positivt, skapa det själv.

Ibland så får man vara nedstämd, för ibland är livet HELT JÄVLA VÄRDELÖST! Så. Nu lämnar vi det. Hade en deppig eftermiddag/kväll/natt igår. Men idag insåg jag att det är en ny dag och dagen är vad jag gör av den, så oavsett vad ska jag göra allt jag kan för att göra idag till en helt underbar dag. Det började med en händelse som fick mig att inse hur man snabbt ska kunna vända något negativt till något positivt, men mer om den händelsen i ett eget inlägg senare idag. Så jag fortsatte att fylla dagen med positiva saker genom att unna mig en god, extra varm och stor Mocha Latte från Espresso House.

Annars så är jag på jobbet och ska få igång dagen och allt jag har att göra, vilket är en del. Sen får vi se hur jag kan förbättra min dag och fylla den med positiva saker. För vet ni? Det mesta sitter i våra händer, vi har makten över vårt humör, liv och känslor. Vänta inte på att livet ska ge dig något positivt, skapa det själv.

Ha en fin dag allihop & glöm nu inte frågestunden jag har!