Amor Vincit Omnia
Ibland så får man vara nedstämd, för ibland är livet HELT JÄVLA VÄRDELÖST! Så. Nu lämnar vi det. Hade en deppig eftermiddag/kväll/natt igår. Men idag insåg jag att det är en ny dag och dagen är vad jag gör av den, så oavsett vad ska jag göra allt jag kan för att göra idag till en helt underbar dag. Det började med en händelse som fick mig att inse hur man snabbt ska kunna vända något negativt till något positivt, men mer om den händelsen i ett eget inlägg senare idag. Så jag fortsatte att fylla dagen med positiva saker genom att unna mig en god, extra varm och stor Mocha Latte från Espresso House.
Annars så är jag på jobbet och ska få igång dagen och allt jag har att göra, vilket är en del. Sen får vi se hur jag kan förbättra min dag och fylla den med positiva saker. 
För vet ni? Det mesta sitter i våra händer, vi har makten över vårt humör, liv och känslor. Vänta inte på att livet ska ge dig något positivt, skapa det själv.
Ha en fin dag allihop & glöm nu inte frågestunden jag har!
Sometimes in the middel of it all i wonder,
i wonder if life is a big story book,
a big story book that a giant reads at night.
So i thought that life was,
that life was like a story that somebody had written,
written before my life begun,
my life begun through destiny.
Destiny is a written book of life,
a book filled with the paths,
paths that we through life chose between,
between taking the wrong or the right way.
We chose because we have faith in ourselves,
faith, in that we are able to separate between right and wrong,
separate between the easy way in life and the hard way,
and sometimes having the courage to take the hard way.
Because only then we know that life isn’t made up by destiny,
but made up by the faith in ourselves.
Smile though your heart is aching
Smile even though it’s breaking
When there are clouds in the sky, you’ll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You’ll see the sun come shining through for youLight up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
That’s the time you must keep on trying
Smile, what’s the use of crying?
You’ll find that life is still worthwhile
If you just smileThat’s the time you must keep on trying
Smile, what’s the use of crying?
You’ll find that life is still worthwhile
If you just smile
Hade lunch i 1 timma. Tog med mig maten, gick ned till S:t Klara Kyrkan, satte mig på en gräsplätt, åt min lunch, njöt av värmen och solens varma strålar & läste min bok.
Ibland är det de små sakerna i vardagen som lugnar själen….
En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö.
UNICEF finns på plats och gör allt vi kan för att rädda barnens liv genom att se till att de får rent vatten, näring, vård och mediciner.
Och du kan vara med och rädda liv. SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.
Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här!
Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn.
Tillsammans kan vi hjälpas åt, som Blondinbella skrev i ett inlägg, om alla hennes läsare som dagligen klickar in sig till hennes blogg skulel sms:a 50 kr så skulle man enbart IDAG samla ihop 3 miljoner kronor. Det är en sanslös stor summa som räddar miljontalsliv. Jag har i genomsnitt 600 läsare dagligen, om vi alla donerade 50 kr idag, en minimal summa för oss, skulle det innebära 30 000 kronor till Afrikas barn, en enorm hjälp.
Nu hjälps vi åt, vi kan inte blunda för det som sker på andra sidan jordklotet. Vi lever alla under en och samma himmel.
Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that.
- Martin Luther King Jr
Det har varit en sorgsen dag. Gårdagen ska vi inte ens tala om och inte heller om hur jag mådde. Sov inget, hade massa mardrömmar och har varit uppe sedan halv fyra imorse. Men jag har lyckats somna några gånger under dagen. Kroppen värker överallt av all stress, oro, obehag och alla känslor som man fått handskas med. Men jag vet att så många har det värre.
Jag har följt all form av nyhet kring tragedin via TV och via Twitter, bilderna man sett och sakerna man läst (blogginlägg skrivna av överlevande från Utöya) har inte varit lätta att hantera. Den värsta massakern i modern tid sägs det. Gärningsmannen är sedan tidigt imorse identifierad med bild namn och allt mellan Twitter och FB konto. Det var riktigt obehagligt att se den personen på bild och veta allt han gjort och orsakat. Man kan inte ens föreställa sig hur den mannen ska bestraffas, allt kommer att kännas milt i jämförelse med det förödelse han orsakat. Ni vet alla siffrorna på de människor (ungdomar) som mist sina liv, ni vet hur, ni har säkert hört historierna, jag behöver inte berätta.
Jag känner mig förtvivlad över händelsen, över att den inträffade igår, över att så många oskyldiga miste livet men mest förtvivlad över att detta inte är första, eller sista gången. Hur många har inte mist sina liv i tragedier som denna? Hur många kommer inte att behöva göra det i framtiden? Vart har mänskligheten kommit? Vi dödar varandra för inget, inte ens djur i det vilda beter sig på det viset och vi ska anses vara den intellektuella arten. Det är sorgligt, skrämmande och oacceptabelt. Men värst är det nog att lösningen är så långt ifrån, om inte, omöjlig.
Jag har skänkt gårdagen och idag med att tänka på alla de drabbade, inte bara de i vårt grannland men alla som drabbats vid andra tragedier i vår historia men även till de som en dag kommer att drabbas. I wish the world could be a better place…
Här nedan finner ni massa länkar som jag hittade hos Lilija.com. Ni kan även följa allt på norska Dagbladet.
N Å G R A L Ä N K A R
Nyheter: Minst 84 döda | Om skytten | SMS & Twittermeddelanden | Sammanfattning
Twitter: #utoya | #oslo | Vittnen bloggat: Helvete på Utøya | Den verste dagen i mitt livTwitterfolk på Utøya: @kjetilvevle | @aliesbati | @PrableenKaur | @mrborander | @jonasgahrstore | @BrageSollund | @vederhus | @atharaldsen | @katarinagj | @elinlestrange | BardFlaaronning | @AdrianPracon (m.fl) Läs mer hos @baskrud.
Ingen har missat det som skett i Norge/Oslo. Bombningen i central Oslo som tagit minst 7 liv och skadat otaligt många. Skjutningen på ön Utoya som tagit minst ett 20 tal liv, ungdomar på läger (politisk). Jag har följt händelsen via Twitter, den första länken ut i världen kring båda händelserna och det man fått se, läsa och ta del av, har varit fasansfullt. Man får stanna till och undra om det är en film man ser eller om detta verkligen är verklighet och tyvärr så är det den mörka och hemska sanningen om den värld vi lever i. Personer som Twittrat från ön som nu på flera timmar inte uppdaterat. Man anar bara det värsta.
Det har varit en dag av förtvivlan, av sorg, av ilska och av besvikelse, besvikelse på den värld vi lever i med de människorna. Känslorna är många, precis som tankarna. Dessa människor, dessa oskyldiga människor som fått sina liv berövade. Det är så hemskt, så tragiskt att man inte finner ord till att förklara allt som gror inuti en. Jag skulle kunna skriva i all evighet om det jag tycker, tänker och känner men jag tror att du som läser detta känner det samma.
Det vi får göra nu är att gå ihop, medmänniskor, i våra tankar, böner (om man är troende) och hjälpa på alla möjliga sätt vi kan, stora som små. För vidare information i alla möjliga kanaler, finns där som stöd och hoppas, hoppas på rättvisa. Alla mina tankar går till de drabbade, till de som mist sina liv, till deras anhöriga och till alla de människorna som hjälpt till, som hjälper till och till de som behöver se det fasansfulla.
Det är nu vi måste vara som starkast, det är nu vi måste enas, det är nu vi alla är människor, oavsett etnicitet, kultur, religion eller politik.
”We do not fear death, we fear that no one will notice our absence.
That we will disappear without a trace.”
”In everyone’s life, at some time, our inner fire goes out. It is then burst into flame by an encounter with another human being. We should all be thankful for those people who rekindle the inner spirit.”
”Hold fast to dreams, for if dreams die, life is a broken winged bird that cannot fly.”
Body, Mind & Soul , GI - Lifestyle , Läsvärda inlägg & Tankar , Träning, Orbitrek & Runkeeper
En lång resa (varning för långt inlägg)
När jag jämför bilderna här ovan kan jag inte riktigt förstå hur långt jag kommit men framförallt hur jag lät det gå så långt. Jag har under en längre tid delat med mig med er alla om min viktresa. Året 2005 vägde jag 55 kg, sedan tog mitt liv en ny vändning och jag föll i depression och började tröstäta. Jag drabbade av en emotionell diabetes och var i fullständig obalans. Åren innan 2009 då jag vägde som mest hade jag lyckats gå ned en bit men mycket kvarstod och jag lyckades gå upp allt jag förlorat och ännu mer. Men min hjärna reagerade inte riktigt, den såg inte sanningen. När en anorektiker ser sig själv i spegeln, ser den sig själv i större form, den uppfattar sig själv som ”överviktig/tjock”. För mig var det tvärtom. När jag såg mig själv i spegeln såg jag inte att jag var överviktig, tvärtom. Att jag var tvungen att köpa kläder i storlek 44 eller L/XL var inget jag reagerade på. Men sen kom den dagen då jag såg bilden på mig själv, den bilden ni ser i första rutan här ovan. Det var där allt vände.
Jag kunde inte sluta titta på den bilden och fråga mig själv hur jag lät det gå så långt, hur jag lät att sorg hänga över mig i vikt, hur jag inte såg sanningen, hur jag kunde vara så blind. Jag kände inte igen mig själv, jag var vilsen, vem var jag? Jag var inte tjejen på bilden. Jag var inte en person med sorg i ögon, jag var inte en person med låg självkänsla och jag var inte en destruktiv person. Gud vet att jag alltid varit en av världens mest gladaste människor med ett leende på läpparna och med en glöd i blicken. Men den Alisa var vilse, förlorad i den kroppen och i det mörka hålet. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva sådär. Jag är 159 cm lång och vägde som mest 82 kg och det var på den första bilden ovan.
Jag berättar om en lång resa kort då många av redan vet hur det gått och vad jag gjort, om inte så kan ni söka på ordet ”vikt” i sökfältet och läsa mina andra inlägg. I början på Oktober 2009 gjorde jag en hel omvändning av min kost och började äta enligt GI-metoden. Efter bara första månaden rasade jag i vikt, förlorade minst 8-10 kg. Jag fortsatte med GI metoden men utan någon träning tog den mig ned till 72-74 kg och sedan rörde jag mig inte mycket mer, varken upp eller ned. I slutet av förra året, oktober-november köpte jag min Orbitrek och då vägde jag 74 kg. Jag tränaden 3-5 ggr i veckan 30 min per pass på den fram till februari det här året, kosten var inte ren GI utan jag blandade men åt fortfarande nyttigt. När jag åkte till Sydafrika vägde jag 65-66 kg. I Sydafrika gick jag upp 1-2 kg och kom sedan hem i början på mars och låg på ca 67-68 kg. Men efter den resan började jag hitta tillbaka till mitt gamla jag, sakta men säkert.
Sedan februari månad har jag inte tränat en enda gång och jag äter inte enligt GI metoden idag. När jag nådde 65 kg kände jag att en milstolpe var passerad och mitt mål var nästan nådd. Jag mådde bra, med mig själv, i mig själv och med allt omkring mig. När mina tankar är rena och min hjärna mår bra så fungerar min kropp på ett annat sätt. Jag förbränner bättre, jag är inte lika hungrig och jag är sällan sugen på specifika saker som är onyttiga. När jag mår bra i själen så fungerar min kropp i harmoni med den och jag behöver inte göra mycket, min kropp tar sig dit mina tankar vill. Idag väger jag 63 kg, jag äter inte enligt GI, men givetvis nyttigt. Jag äter i mindre portioner, jag äter på fasta tider och jag unnar mig givetvis det jag vill när jag väl vill det. Min relation till mat och min kropp är nu hälsosam. Jag köper kläder i storlekarna 36, 388 & ibland 40 på vissa klänningar då jag är storbystad. Och för första gången på många år trivs jag i mig själv och min kropp. Jag börjar känna igen mig själv igen och jag börjar hitta hem.
Förutom den kamp jag haft och den slit jag gjort har en stor del av min styrka kommit från alla de underbara människor runt omkring mig som stöttat mig, som gett mig komplimanger, som talat om för mig att en enorm skillnad syns, att jag ser så mycket piggare ut, gladare, fräshare, men framför allt mer lycklig. Jag skiner säger de, jag har en glöd igen, en glädje som smittas och en känsla av styrka och självförtroende. Jag kan inget annat än att vara de alla, er alla evigt tacksam för den fantastiska stöden. Jag börjar hittat tillbaka till den jag en gång var, sakta men säkert, jag sätter ihop alla pusselbitar som varit utsprida. Jag gör det både själsligt och kroppsligt. Min resa är inte slut, den har inte bara börjat men den är på väg mot sitt slutgiltiga mål.
Min målvikt är 60 kg, men jag stressar inte, jag låter min kropp ta sig dit i den takt den behöver/vill. Jag lever mitt liv, med ett leende nu. Jag ser så mycket ljus och jag har så mycket hopp. Inget är omöjligt. Om jag lyckats med detta men även med så mycket annat i mitt liv så finns det inget jag inte ta mig igenom. Har man viljan finns möjligheten, för viljan den skapar möjligheterna. Ge inte upp, ge aldrig upp. Det tog mig 1 ½ år att komma dit jag är idag och jag tänker inte stanna nu.
by Alisa Gonzalez Andreeva 24/5-2011!
(Detta är ett tidsinställt inlägg)
by Alisa Gonzalez Andreeva 24/5-2011!
(Detta är ett tidsinställt inlägg)
Vi väljer varje dag, vid varje andetag väljer vi att leva, fast en andningen är ett automatiskt agerande så väljer vi att fortsätta andas, vi väljer att finnas kvar på denna jord, som inte valt att ha oss.
Vi utsätts ständigt under pressen av att välja, att ta ett val. Det kan handla om vad vi ska äta till lunch idag, vad vi ska ha på oss när vi går ut till vilka vänner vi väljer att ha eller till vilken partner vi väljer att spendera resten av vårt liv med.
Jag, likt många andra hatar att välja, vi hatar att utsätta oss för pressen, att välja, men inte bara att välja men att även välja RÄTT! Ett val kommer aldrig ensamt, ett val har alltid en lång kedja bakom sig. Det kan vara allt ifrån att välja rätt, till hur det kan beröra andra eller oss själva i framtiden.
Vi är trotts allt rationella människor, vi agerar alltid i första hand för egen vinning. Men vi kan inte bortse från andra, då vi inte lever ensamma i denna värld. Även om vi ibland känner oss ensamma så är vi inte det. Vi kan känna oss emotionellt ensamma då ingen delar våra känslor, våra tankar och värderingar, men vi är aldrig ensamma. Därför väljer vi oftast att agera med en extra tanke en tanke om vår näste, oftast i hopp om att denne väljer att tänka på oss.
Efter att ha gått igenom och ibland ännu går igenom den svåraste tiden i mitt liv sedan år 2005 började har jag tagit otroligt många val. Jag kan inte påstå att alla mina val har varit metodologiskt kollektivistiska, då jag är som alla andra en rationell människa. Alla mina val har inte alltid haft en positiv inverkan i efterhand, alla har inte heller alltid varit helt fel, vissa gånger har jag försökt gynna mig själv och andra gånger har jag försökt gynna andra. Jag vet inte…
Det enda jag vet är jag har valt att välja, jag har valt att tag i mitt liv och leda den, den vägen jag vill att den ska vandra. Jag har valt att ta min tid att se mig omkring och värdesätta mitt liv, de människorna i den och den kommande framtiden.
(Detta är ett tidsinställt inlägg)
När jag var yngre trodde jag att livets största bekymmer var vilka kläder man skulle bära till en fest och om den killen man träffade skulle höra av sig eller inte. Jag minns hur jag kunde ligga i min säng med min nalle i famnen, gråtandes och snyftandes sjöng jag till Toni Braxtons alla låtar. Den kvinnan kunde förklara varje känsla inom mig i varje låt. Jag sjöng till hennes texter samtidigt som jag grät mig till sömns. Ja, jag var en sann lipsill som yngre. vad grät jag för? Killar givetvis.
Man tyckte att det var så stort då, att livets svåra val och hinder var det men ack så fel man hade. Jag önskar att jag kunde skriva ned till er kära läsare om de jobbiga sakerna jag fått uppleva i mitt liv, om de kamper jag slagit mig ur och de orättvisorna jag fått leva efter. Och jag önskar att jag kunde säga att detta varit under hela mitt liv men det är endast under de senaste 5-6 åren. Efter varje solsken har jag väntat på stormen, vetandes, övertygad om att den snart slår till och visst har den gjort, alltid. Jag frågar mig själv varje gång: Hur mycket mer kommer jag att orka? Hur mycket mer skit kan livet slänga i min väg? Och aldrig får jag något svar. Men inuti mig finns glöden, glöden av att leva och inte ge upp. Den lilla glöden som påminner mig om det positiva jag har i mitt liv och den som visar att hoppen finns.
På min väg genom livet har jag mött så många människor, allt ifrån de som givit mig styrka, hopp, kärlek och omtanke till de som tagit allt det ifrån mig. När jag var yngre var jag vän med alla, jag kände alla, alla kände mig, jag fanns där för alla men få fanns där för mig. Jag var alltid klippan i alla mina vänskapsrelationer, jag var alltid den alla vände sig till för råd, för stöd och för omtanke, jag var vägvisaren i mångas liv. Ingen anade att den dagen skulle komma då jag vandrat vilse genom livet. Det tog mig många år att hitta hem igen, det tog många år att våga kasta mig ut i livet, att våga låta andra komma in i mitt liv igen. Med rädslan om att ännu en gång ta fel. Men det visade sig att jag lärt mig mycket på vägen trots att jag själv inte märkt det. Jag har vågat lita på mig, lita på mitt omdöme och lita på mina instinkter.
På vägen har jag lärt mig så mycket, jag har tagit mig upp ur askan och jag har inte låtit glöden slockna. För den lilla glöden inom mig, den livsgnistan jag så många gånger trott att jag förlorat har alltid varit den som hållit mig vid liv. Jag vet att mitt liv har varit fylld med underbara människor, fantastiska händelser och magiska minnen. Jag vet att många fler kommer att tillkomma. Jag må alltid le utåt och jag må alltid försöka sprida glädje, hopp och positiv energi men glöm inte att för allt detta måste en motpol finnas och även jag har den. Men jag står kvar, jag vågar mig in i ljuset så väl som in i mörkret för det är en del av livet och dess väg.För jag litar på mig, mina instinkter och mitt inre jag.
Så våga blunda när du går in i ljuset och våga öppna ögonen när du träder in i mörkret.
Dagens största snackis har väl ingen missat. SL-kortet blir 100 kronor dyrare och enligt Torbjörn Rosdahl är det priset av tre chipspåsar. Och bara det uttalandet vill man ge honom a slap in the face. Men det slutar inte där. Han påstod även att de som inte har råd ska vända sig till Soc för att få hjälp med pengar för att betala SL-kortet. Jag är ledsen Torbjörn men MINA skattepengar ska inte gå till att betala SL-kortet utan till mat, husrum och trygghet för människor som har det sämre ställt. 790 kronor är MYCKET för en person eller en familj o mat.
Utöver de idiotiska uttalande så anser jag att höja SL-kortet till 790 kr är ett skämt med tanke på den låga kvalitén vi får för det vi betalar. Jag åker tunnelbanans röda linje DAGLIGEN. Och DAGLIGEN får jag sitta i ett gamalt tåg (de från 30,40 eller 50-talet), antingen till jobbet eller från. De tåeng är höhljudda och rena rama bastun under sommarn. Utöver det vet vi alla hur bra SL fungerar under lövhalka, värmebölja, snö/ishalka och kyla. Ja, i princip ÅRET RUNT. Och vi får inte glömma våra vardagliga favoriter: Växelfel, signalfel, vagnfel mm. Ett skämt, ett stort skämt. Och nu åker jag SOM TUR tunnelbana och inte pendeltåg. Hade jag åkt pendeltåg hade jag nog gått i taket av ilskan. Vart fan tar mina 690 kronor i månaden vägen idag?
Hur kan de höja ALLT mer priserna för något som för varje dag/år blir sämre. Hur kan de förvänta sig att folk VILL betala för något som inte fungerar? Jo, så enkelt som att: VI HAR INGET VAL. Plankar man och bli fångad, ja då blir det saftiga böter på över 2 000 kronor. Men utöver allt detta, hur hade de tänkt sig att folk som har det sämre ställt ekonomiskt ska ha råd med 790 kronor i månaden. Studenter, barnfamiljer, sjukskrivna, pensionerade, ensamstående, låglönade, ja you name it. 790 kronor i månaden ÄR mycket pengar. Ska man behöver ta bort pengar från ens mat, barn eller trygghet för att betala SL-kortet? Det är oacceptabelt i min värld.
Diskussionen kan pågå i en evighet, hur man vänder och vrider på det så är det hemskt. Ett skämt. Ett skämt som ingen skrattar åt.
P.S: Men att politikerna ljuger är det ingen nyhet!
Kommentera