Amor Vincit Omnia
Igår satt jag och tittade på Debatt där diskussionen rörde sig kring dommen som Therese Rojos mördare fått, 1 år och 8 månader. Det förklarades hur de bestämmer längden på straffen och det hela var en mattematisk uträkning som avgjorde dommen för ett mord, ett berövat liv. Jag förstår att man måste ha riktlinjer som är lika för alla brott som begås, så att alla straffas lika. MEN jag anser samtidigt att man måste se brottet i sig. Hur det begåtts, pga vad det begåtts och hemskheten i det hela. För att jag tror att alla höll med om att 1 år och 8 månader inte är tillräckligt.
När man blir fängelsedömd, säg 4 år så får du komma ut efter 2/3 av ditt dom och under tiden får de vård och rehabilitering, och efter deras utsläpp har man koll på de och fortsätter med behandlingar osv. Men har man dömts till 1 år och 8 månaders ungdomsvård, ja då släpps man efter 1 år och 8 månader sen får vi hålla tummar och tår för att de blivit rehabilterade och är ”normala” människor eller som de sa i debatten, då får vi hoppas att socialen tar tag i resten. Ja det känns tryggt att vi kan HOPPAS att de blir omhändertagna, annars har vi 2 mördare vandrandes på våra gator. Men det konstiga i det hela är att ALLA höll med om att på 20 månader, hinner man knappt påbörja någon rehabilitering. Hur kan dommen då vara rätt eller tillräcklig?
Men det mest skrämmande och sorgliga i det hela är att Therese morbro blev tillfrågade vilken form av vård och rehabilitering de som brottsoffer fick. Och med tårar i ögonen, ilska i blicken sade han: 3 sömntabletter fick vi när vi åkte hem från sjukhuset. Medans Therese mördare fick handläggning, psykologisk hjälp och bevakning direkt efter gripande och fram till skrivandes stunden.
HUR ÄR DETTA MÖJLIGT? Hur kan vi ”värna om” mördare? Hur kan det vara okej att det finns stöd och hjälp för mördare men ingen stöd och ingen hjälp för de mest drabbade, de som gått miste om en familjemedlem, de som fått sitt liv krossat för alltid. Jag vart så förbannad när jag hörde det, när jag såg hennes farbrors tårfyllda ögon. Det är inte okej. Man måste se över hanteringen av dessa fall, det måste ske en drastisk förbättring av den hjälp som brottsoffren får, för det är trots allt de som är de drabbade, de som drabbats utan att ha bett om det.
Nej fy fan, det här är det vidrigaste jag varit med om. Det är inte OKEJ och detta KAN inte upprepas. Snart kommer folk att ta lagen i egna händer. Det är bara en tidsfråga.
Nu öser det bara god energi in till mig, jag är så evigt tacksam!
Pratade nyligen med en kund som öste över mig massa god energi. Hon började samtalet med att säga att hon ska ge mig god energi istället för att ta ifrån mig och även om hon pratade över olika tragedier i sitt liv så pratade hon om det på ett positivt, starkt och bra sätt. Hon påminnde mig över att man inte ska deppa över livets motgångar utan att man ska glädja sig åt ens liv, ens betydelse och istället finna lösningar på problem. Hon avslutade samtalet genom att tacka mig för att jag förgyllt hennes dag och att jag ska ha en bra dag för att det är jag värd.
Efter att vi lade på satt jag och gapade, vad är oddsen? Var hon sänd till mig? För hennes ord var precis det jag behövde och hennes ord tände ännu mer ljus i mitt mörker. Hur kan en helt okänd person tillföra en så mycket? Hur visste hon?
Tack underbara och okända kvinna, du förgyllde min dag med!
Nu känner jag mig fullkomligt emotionell, tankarna bara springer runt i huvudet på mig igen och mitt hjärta vill hoppa ut ur bröstkorgen samtidigt som ögonen drunknar i alla tårar jag håller tillbaka.
Jag är en sådan person som ”ger upp” på livet när allt för många motgångar korsar min väg. Men samtidigt vet jag att det ite gäller små saker utan det har varit allt ifrån ekonomiska, boende och familjeproblem. Jag har fått stå emot sjukdommar, döttsfall, sorg, besvikelse, saknad, ensamhet, strid och så mycket annat under mina senaste 4-5 år och trots att det idag är lite bättre än vad det varit förr så korsar ännu massa motgångar min väg, nya, svåra och kraftdrenerade och jag tappar ofta greppet om hoppet, viljan och styrkan.
Oftast i mitt liv när mörkret faller som tyngst och jag gett upp på hoppet kommer ett litet ljus och påminner mig att bakom varje moln finns solsken, efter varje storm kommer lugnet och efter varje fall reser man sig. Det kan vara det minsta lilla, men det lilla är oftast tillräckligt starkt för att ge mig hoppet tillbaka. Jag faller ihop och gråter, jag nästan dör och sedan födds jag upp på nytt. Just det skedde nyligen, med det lilla samtalet från Lugna Favoriter. Då känns det plötsligt inte längre som att livet jävlas med en.
Jag har under hela mitt liv alltid varit den starka, alltid varit den som hjälpt upp alla, givit de hopp och styrka. Jag har alltid varit stödet och hoppet i mina förhållande och vänskaper. Men efter 18 år och en enorm tragedi i mitt liv omvandlades jag från den starka till den svaga. Jag orkade inte bära upp andra längre då jag inte ens orkade bära upp mig själv och det har tagit mig 4 år att sakta men säker röra mig upp igen, orka bära mig själv och samtidigt våga mig på att återigen bära andra. Men det är lättare sagt än gjort, jag faller fortfarande ned i fosterställning och gråter åt livet och dess orättvisa men det tar inte mycket för att få mig att inse att hoppet finns och att livet inte är så hemsk som den är.
När du fallit i ett mörker med hoppet ur din famn sök efter det lilla ljuset som guidar hoppet tillbaka till dig. Det kan vara det minsta lilla, det som för andra kan vara det mest obetydliga men att det för dig är vägen tillbaka på rätt spår. För mig var det samtalet vägen tillbaka och jag är otrolgit tacksam för det lilla ljuset i mitt mörker.
Men jag vill, förotum att tacka mig själv för min oförklariga styrka, vilja och mod tacka några människor som inte bara stärker mig, inte bara stödjer mig och inte bara älskar/tycker om mig för den jag är men som även inspirerar mig och alltid finns i mina tankar vid svåra tider.
Min älskade sambo och fästman som är min klippa, min stöd, värme, hopp och ängel. Utan dig, din kärlek, din styrka och vägledning skulle jag nog inte funnits till.
Mina älskade små syskon som får mig att känna mig älskad, omtyckt och behövd trots allt vi gått igenom. Att vara med er, att veta att jag har er ger mig hopp och värme utöver denna värld. Ni är minasolstrålar och med er är jag ung, barnslig och älskad.
Mina älskade vänner, bekanta och även ”blogg” vänner, Nancy (du ger mig styrka, trygghet och hopp) Juan & Yohanna (med er känns livet glatt), Ivanna (du får mig att känna mig glad och ung), Linda (du inspirerar mig så sjukt mkt), Sara (du är så omtänksam och värmande), Nelia (dina kloka och värmande betyder mkt), Molly (du värmer och du får mig att le) och Emelie (dina ord ger trygghet och välmående). Och alla ni andra underbara läsare som alltid lämnar varma och stödjande ord, ni anar inte hur mycket det betyder för mig! Jag uppskattar varje ord!
Tack för att ni accepterar mig för den jag är och att ni tar er tiden att visa att ni finns här! Ni är alla guldvärda!
Han är 15 år och misstänks ha skjutit ihjäl sin 19-åriga syster. Nu inleds rättegången mot pojken från Sjöbotrakten som åtalats för mord.
Kvinnan hittades död i ett uthus vid hemmet utanför Sjöbo i början av augusti. Kroppen låg dold under bråte och det var 15-åringen som gjorde fyndet.
- DN.se
Oroa dig inte killen du får bara som högst 1 år och 8 månader för mordet på din syster, du är juh så ung och inte ska du straffas hårt för det du gjort. För det kan ge dig men för livet och det vill vi juh inte. De kommer att ta hänsyn till din unga ålder och strunta i att ta hänsyn till din systers beörvade liv.
Jag blir illamående…
De två tonåringar som åtalats och funnits ansvariga för mordet på 15-åriga Therese Johansson Rojo i Stureby i södra Stockholm i somras döms båda till ett år och åtta månaders sluten ungdomsvård.
- Han har varit utsatt för en kränkande psykisk misshandel som har lett till att han har tappat förmågan att styra över sitt eget handlande, sade Claes Borgström under sin slutplädering.
Han menade vidare att han förstår att ett och ett halvt års sluten ungdomsvård kan framstå som ett milt straff för det som hans klient påvisats ha gjort.
- Men man måste komma ihåg att han precis hade fyllt 16 år, vi straffar inte barn hårdare än så i Sverige, sade Borgström.
- DN.se
Detta är juh omöjligt jag finner just nu inga ord alls att förklara min ilska. Detta är inte möjligt, fy fan säger jag bara fy fan. Ett liv är mindre värd än pengar. För lurar du staten på pengar då jävlar får du minst 10 år.
Det här är förjävligt, det är allt jag har att säga.
Juan hade lagt upp massa gammla bilder på Facebook och jag fanns med på några.
1. Min 17 årsdag hemma hos mig. Jag hade stora fester varje år fram till min 17 årsdag och det var som årets höjdpunkt. Ingen alkohol fanns såklart med men vi hade så jädrans kul. Vi var en massa som dansade ihjäl oss, åt tårta och hade massa kul. Vi älskade gruppbilder och tog alltid sådana.
2. Ettan på gymnasiet, Juan kastar mig i snön. Vilka tider haha!
3. Jag och älsklingen när han fyllde år 2006 ute på en strand där vi grillade. Det känns så overkligt att vi hållt så länge. Se på oss där, vi ser ut som två små barn.
4. 3:ans klassfoto, vi var Spice Girls. Se hur vi såg ut. Det syns inte på bilden men jag vi en enorm smärta. Min knäskål var vattenfylld och dubbelt så stor, men inte tänkte jag missa klassfotograferingen. Ser inte Juan klockren ut?
Jag älskar bilder som dessa, vilka minner!
Som jag alltid gör och gjort sedan den September 2007 startade jag igång datorn, och klickade in mig på den första bloggen jag föll för en sen sommardag 2007. Boje, kallade jag henne då men snabbt där efter vart hon inte bara Boje utan Linda, min underbara Linda. Och i ett inlägg idag skrev hon följande:
Till alla er som fanns där för ett år sedan.
Förstår ni att ni många gånger räddade mig? Att ni var där och bad mig kämpa när jag hade gett upp? Att ni såg att jag hade styrka kvar när jag trodde att ja 
g var tom? Ni påminde mig om vem jag var och stärkte mina guldkorn när jag inte kunde se någonting, när jag var blind av sorgen.
NI KOMMER ALDRIG KUNNA FÖRSTÅ HUR STOR MIN KÄRLEK ÄR, HUR VARMT MITT HJÄRTA BLIR NÄR JAG TÄNKER PÅ ER, HUR OTROLIGT TACKSAM JAG ÄR FÖR ATT NI FANNS DÄR NÄR JAG BEHÖVDE ER.
Och det är för evigt, för alltid och hela tiden.
(Du, min Alisa… jag tappar orden. Det du gjort för mig.. det är nog bland det vackraste man kan göra för en annan människa. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig? Ord räcker inte).
Jag tappade nästan andan, jag började rysa från topp till tå och tårarna bara rann. Min underbara
Linda, hur ska jag kunna förklara hur mycket det betyder för mig, dina ord, de enkla orden du skrivit. Att tacka mig är inget du någonsin behöver göra. Jag ville bara att världen skulle få ta del av dig och din underbara personlighet, världen kan inte mista chansen att stötta på en ängel vilse på jorden.
Du kom att betyda så mycket för mig redan innan vi träffades in real life och även om vi inte pratar med varandra dagligen eller skriver med varandra dagligen finns du alltid i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Jag har en oförklarig band till dig och den insåg jag den dagen jag skickade det där sms:et till dig, den dagen då du nästan gett upp. Du betyder så mycket och du inspirerar mig dagligen och ger mig hopp och tron om styrkan inom mig i svåra tider.
Tack Linda för den du är, för den makalösa och underbara ängeln du är! Tappa aldrig tron på dig, världen och livet är inte bara redo för en sådan enastående person som du. Ni lär er av varandra, hand i hand live ut.
Jag undrar om det är någon ”storhetsvansinnes blogg syndrom” eller om det är ren avundssjuka eller något annat som ännu inte blivit upptäckt. Men jag ska försöka förklara det jag menar…
Ingen har väl missat att Foki kammade hem hela 3 vinster i 3 olika kategorier, bland dessa var det ”Årets Blogg”. Hon har endast bloggat sedan 2008 och vuxit ganska snabbt. Förra året vann Kenza och iår fick Foki vinsten. Nu har det spridits vissa ”rykten” i bloggvärlden där det sägs att Kenza egentligen vann årets blogg men i och med att hon vann förra året så valde Vecko Revyn att låta Foki få vinsten då hon tydligen var tvåan. Hur sant eller falskt detta är har jag ingen som helst information om och intresserar inte mig alls.
Det jag däremot vill lyfta fram och tala om är just denna ”storhetsvansinnes blogg syndrom” där många bloggar inte ”står ut med” andra bloggars framgångar. Så fort man får första möjliga chansen till att lyfta fram något negativt angående bloggaren hoppar hela bloggvärlden på och börjar trycka ned. Oavsett om Foki var etta eller två och oavsett om man personligen tycker att hennes blogg var årets blogg tycker jag att det känns tråkigt att behöva påpeka detta i en negativ form som: ”Haha du vann inte alls, du var bara tvåa”.
Varför kan vi inte glädja oss åt andra bloggars framgångar? Varför handlar allt om att trycka ned istället för att lyfta fram. Detsamma sker med många ”mellan stora” bloggar som inte vågar och inte vill ”länka” andra bloggar. Det är som att man håller sin framgång i ett järngrepp och inte vill förlora den genom att länka eller tipsa om en annan blogg. Man vill behålla sin framgång för sig själv. Hur många stora och mellanstora bloggar här några bloggar under ”länkar”? Inte många ellerhur. Det är tragiskt.
Varför ändras bloggaren och dess sätt att blogga vid framgång? Jag vet att jag inte är ensam om att flera ”större” bloggar förlorar den lilla glöden och lilla gnistan i sitt bloggande efter att de blivit stora. Det känns som att de tänker: Nu har jag uppnåt storheten, nu är min blogg stor, nu läser de den oavsett vad jag skriver om. Men det rä synd, risken finns att man förlorar de bloggarna som följde en när man var mindre. Då satte man hjärta och själ i bloggen men efter att man uppnått ett antal 10 000 läsare så känns det som att man inte bloggar från hjärtat utan från plånboken och det är sorgligt.
Enligt mig oavsett den enorma blogghysterin så är bloggen en dagbok på nätet och inte något som ska ses som en inkomstkälla. Om man nu har det så är det något vid sidan om som bonus. Men inte alla känner likadant och det är sorgligt, väldigt sorgligt. Jag har slutat läsa flera bloggar som varit små, intressanta och varma som sedan växt och totalt förlorat glöden. Är det inte bättre att vara en förebild och visa att man kan vara det man en gång var trots större summor på banken?
Jag vet inte om det är egosim, avundssjuka eller rädsla som driver dessa människor till ett sådant beteende. Det är sorgligt. Istället för att lyfta fram så trycker vi ned. Varför? Varför kan vi inte dela med oss om något så simpelt som hur man lyckas med en bra blogg, hur man kan nå ut till sina läsare och andra bloggare. Jag lyfter fram, jag är inte rädd att dela med mig om mina 500-700 läsare och jag länkar i princip dagligen till andra bloggar.
Hur ser ni på detta?
Jag har idag tagit bort över 10 kommentarer med följande innehåll:
”Hej!:)
Vilken fin blogg du har! Hur är det med dig idag?
Btw ska vi följa/lägga till varandra på bloglovin’?
Kram”
Aaaaah snällaaa vad är det för mentalitet som spridit sig i bloggvärlden? Bloggen är inte till för att man ska ha 1000 tals prenumeranter, det är inte till för att man ska ha 1 000 000 läsare. DET HANDLAR INTE OM DET! Neeeeej du kommer inte att bli lika stor som BB, Kenza eller Kissie. NEJ folk kommer inte att lägga märke till dig för att du har 1000 bloggprenumeranter. NEJ NEJ NEJ!
Bloglovin är till för att MAN SJÄLV ska välja vilka bloggar som INTRESSERAR en och FÖLJA DE för att inte missa ett inlägg. Om jag ALDRIG läst din blogg, VARFÖR skull ejag då följa den via Bloglovin’
Snälla, snälla ni har fått allt om bakfoten, förstör inte bloggvärlden mer än vad den redan är. Bloggvärlden är inte prenumeranter, statistik, mode, skönhet och fest. Det finns så mycket mer, det ska sitta i hjärtat i ens själ, man ska blogga för att man vill, för att man vill dela med sig, skriva och inspireras. ALLA kommer inte att kunna försörja sig på sin blogg. SNÄLLA KÄMPA INTE! Blogga för att du älskar det, för att du vill och för att det betyder något.
Aaaah nu fick jag ut mig detta! INGA FLER KOMMENTARER OM ATT FÖLJA VARANDRA SNÄLLA!
Lisa kände redan i september att något var fel. Hon var då 18 veckor in i sin fjärde graviditet. När hon åkte in till Danderyds sjukhus i Stockholm konstaterade läkaren att barnet i hennes mage var dött.
– Barnet hade varit dött i fem veckor, säger Lisa.
Men den tid hon fick för att ta bort det döda fostret var inte förrän en vecka senare.
– Det var hemskt att gå så. Psykisk misshandel. Men jag fick i stället höra att det är bra att hinna bearbeta, säger Lisa.
- metro.se
Nää fy fan vad hemskt! Hur fansinken kan man utsätta en människa för detta? Hur kan det vara det minsta okej att få bära på sitt döda barn i en vecka? Detta är inte första gången jag läser om ett sådant fall. En annan kvinna hade kommit in i 9 månaden och då hade barnet dött i magen men även då fick hon bära på den och sen förlösa barnet. Kan man bli mer psykiskt misshandlad?
Jag skakar och ryser av ilska och hemskhet. Stackars kvinnor, är det intr tillräckligt hemskt att redan drabbas av att ens barn har dött innan födseln men att även få vara tvungen att bära på det döda barnet i 1 vecka. Det är inte okej, INTE OKEJ NÅGONSTANS! ”Kan vara bra för att bearbeta”, hur fansinken ska man bearbeta det genom att bär apå det döda barnet i 1 vecka efter att man fått reda på det.
Nu måste man ta tag i detta, det är inte okej, det är inte det minsta acceptabelt…
Statsbesöken på Harpsund kan numera bli svettigare än tidigare.
Fredrik Reinfeldts rekreationsbostad har fått en sprillans ny bastu, modell Deluxe.
Och räkningen tar skattebetalarna.
Beställningen gjordes när den nya regeringen bara hade suttit i några månader, i april 2007. Då bad regeringskansliets förvaltningsavdelning om en förstudie som gällde Västra flygeln (bastun) på Harpsund, statsministerns representations- och rekreationsbostad i Flens kommun. Bara kostnaden för förstudien uppskattades då till 58 000 kronor, skriver Politikerbloggen.
Det här gjordes under lyxrenoveringen:
- Golvet består numera av öländsk kalksten för 2 000 kronor kvadratmetern
- I relaxrummet utanför bastun finns en sittfontän i sten med uppbyggnad i leca för 50 000 kronor
- Golvvärme har installerats för 30 000 kronor
- Mosaik har lagts in i våtrummet till en kostnad av 35 000 kronor
- aftonbladet.se
Jaha där ser man ännu mer av våra skattepengar går till en massa onödig skit till de rika (ursäkta mitt ordval). Man blir juh rasande varje gång man läser eller får höra vad våra skattepengar går till och SPECIELLT i tider som denna där över 250 000 svenskar är arbetslösa och arbetslösheten ligger på 5,3 %.
Skamligt tycker jag, otroligt skamligt. De ska sitta i ett lyxigt bastu, gå på öländsk golv och se på dyr mosaik medas andra räknar ören för att klara sig och sliter efter ett jobb med minsta inkomsten. Hur tänker man egentligen?
Madeleine Ilmrud fick sitt första barn när hon var 15.
Vid 27 väntar hon tvillingarna som blir nummer sex och sju i syskonskaran.
Äldste sonen, Victor, idag 12, kom till världen av en slump. Det som Madeleine som 15-åring trodde var urinvägsinfektion visade sig vid ett besök på ungdomsmottagningen vara en graviditet. Hon hade hela tiden haft mens som vanligt, så beskedet kom som en chock.
Planerna att flytta till Stockholm och plugga till polis fick skrotas. Istället läste hon in årskurs nio i expressfart och den 1 januari 1998 föddes Victor. Knappt ett år senare flyttade hon hemifrån. Victors pappa hade då försvunnit ur bilden. Snart träffade hon en ny kille och Oliver, idag 10, föddes.
Men förhållandet sprack och så småningom mötte hon sin blivande man, Micke Ilmrud.
– Däremellan hann jag med ganska mycket. Jag pluggade till undersköterska och jobbade en del, säger Madeleine Ilmrud.
Med tredje sonen William kom känslan av att familjen var komplett. Förlossningen hade dessutom varit jobbig och utdragen.
– Då tänkte jag ”inte ett barn till”. Det kändes som att det var bra, jag hade mina tre grabbar och min make.Men ödet – och kroppen – ville annorlunda. 2007 föddes Engla-Freja och året därpå Adam.
Idag väntar hon tvillingar.
- aftonbladet.se
Wow, helt sanslöst, 27 år och ska bli 7 barnsmamma och med 3 olika pappor. Jisses, de familjeträffarna måste vara spännande. Helt sanslöst att hon klarar detta med tanke på att hon är sjukskriven. Men man får väl ganska mycket barnbidrag om man har flera barn.
Jag vet inte riktigt om jag skulle klara det!
Svårt lungsjuke Matthew Millington, 31, fick nya lungor för att överleva.
Men lungorna han fick kom från en storrökare – och i dem växte en tumör.
Ett år senare dog Matthew Millington i cancer.
Läkarna gav den engelske soldaten Matthew Millington, 31, högst två år att leva om han inte genomgick en transplantation. Hans båda lungor behövdes bytas ut för att han skulle klara sig. Läkarna hittade en donator och operationen genomfördes på Papworth Hospital, i Cambridge i april 2007. Problemet var bara att lungorna kom från en storrökare som hade rökt mellan 30och 50 ciggaretter om dagen skriver Times Online.
- aftonbladet.se
Men hur kan änns sjukhusen låta rökare donera lungor? Jag förstår inte riktigt tankesättet. Hur kan man till en döende person transplantera lungor från en rökare? Hur löser det personens sjukdomstillstånd? Genom att ge denne en annan? Jag ryser bara av tanken. Jag anser inte att rökare (i alla fall inte stor rökare) ska få donera sina lungor. Risken finns att de är sjuka, kanske inte vid stunden men att det utvecklas så som det gjorde för Matthew. Han levde mindre med sina ”nya” lungor än med vad han hade kunnat leva med sina gammal.
Detta är verkligen en tragisk historia, jag kan inget annat än att undra hur detta kunde ha gått till. Det borde INTE vara okej. Man blir så förbannad…
Idag fick jag höra två kvinnor prata om hushållet och vem som sköter det. Den ena klagade mycket på sin man som inte gjorde något alls hemma och den andra delade med sig om att hennes man gjorde allt. Den ena tyckte att det var en ”kvinno göra” och den andra höll inte med. Jag började genast fundera på det hela.
I vårt hushåll delas arbetet 50/50 på ett anpassad sätt till våra arbetstider och stunder hemma. Ingen av MÅSTE 
göra göra något utan vi delar på sysslorna. Tex. Denna vecka när sambon börjar 13:30 så brukar han diska hemma, dammsuga om det behövs och bädda sängen. Då kommer jag hem, rastar hundarna och jag fixar maten och eventuellt något annat som behöver göras. De veckorna han börjar 05:00 brukar han hinna diska när han kommer hem runt 15:00 och ibland påbörjar han matlagningen innan jag kommer hem. På helgerna hjälps vi åt att storstäda och stortvätta. Det finns inga måsten men vi gör självklart olika sysslor hemma somv i själva föredrar att göra.
Jag tror även att vi kvinnor, eller vissa av oss är lite mer ”pyssliga” av oss. Jag är den som ordnar i skåpen, jag tvättar skåpsluckorna och det är jag som ordnar i garderoberna. Sambon är där emot bättre på att dammsuga och ordna andra ”tyngre” jobb som att göra rent toaletten. Men även jag gör det ibland. Jag tror att vi är mer mammiga av oss av hemmet med, vi vill sköta om den, vi vill ha den ren och fin medans männen kanske inte ser det på det viset utan gör det för att de vet att det behövs göras.
Jag anser att hushållssysslorna är inget som ska könsbestämmas. Man anpassar sysslorna till ens tid och ens möjligheter. Jag växte tex upp med en pappa som gjorde allt hemma, diska, dammsuga, laga mat, baka osv. Detta för att mamma äger ett företag och en butik och kom hem runt 19:00 och hade då itne möjligheten att göra något under vardagar utan hon tvättade kläder och lagade mat på helgerna.
Hur ser ni på detta? Är det könsbestämt? Hur har ni det?
Trez West Persson, 20, hade brevväxlat med 21-åringen och såg fram emot att träffa honom.
I fredags kom han och hämtade henne under sin permission.
En timme senare sköts paret i bilen – och Trez dog.
- aftonbladet.se
Men vilken tragisk historia. Stackars tjej. I artikeln framkommer det inte varför 21 åringen satt inne och vilka kopplingar han hade till det kriminella yttrevärlden. Jag hade nog tänkt till innan jag träffade en person med kriminell bakgrund. Kanske träffats under dagtid på ett ställe med andra människor.
Men stackars kvinna, tankarna går till hennes anhöriga!
”Vi får följa med Linda på hennes väg ut ur separationsångest genom öppna, detaljerade och hjärtskärande beskrivningar av det hon gick igenom.
Linda kom till en vändpunkt i hennes liv under hösten 2008 då hon valde att separera från sin sambo. I boken berättar hon om månaderna innan beslutet, hur det kom att påverka henne och hur det förändrade hennes liv för alltid.
Vi får en privat inblick i hennes kamp mot panikångest då Linda detaljerat berättar om hennes mörkaste stunder och om den svåra vägen tillbaka till livet.
Linda har i samarbete med Emma Pihl, en välkänd och proffesionell livscoach och författare, skrivit en bok som ska kunna hjälpa andra att både kunna identifiera sig och känna att dem inte är ensamma i sin ensamhet. Läsaren får stöd från Lindas berättelse men också proffesionella råd och tips på hur man kan arbeta bort sin dåliga självkänsla och därför bli frisk från både ångest och psykisk ensamhet.”
- Ur Lindas blogg.
Linda har ofta nämnts i min blogg och för er som inte vet är hon en kär vän som jag lärt känna genom bloggvärlden. Vi har träffats ett antal gånger och hon betyder otroligt mycket för mig och finns dagligen i mina tankar. Men varför jag skriver nu är av en hel annan anledning.
Som ni läst ovan så släpps hennes bok ut under oktober månad nu och jag kan knappt vänta längre tills jag har den i mina händer och får ta del av hennes svåra men ack så beundransvärda resa genom ”ensamheten”. Jag följde henne under hennes kamp, kanske inte så mycket som jag velat men jag försökte finnas där för henne och ge all stöd och positiv energi jag kunnat.
Men i all sorg och all smärta fann jag det goda i det onda, som man alltid ska kunan göra. Linda var en förebild för mig, hennes styrka, kamp och vilja var beundransvärd. Trots den tragedin hon gick igenom, gång efter gång, fall efter fall, slag efter slag så reste hon sig upp och sa att det här klarar jag, jag ska ta mig ur detta och jag ska banne mig resa mig upp igen. Och nu har hon en historia att berätta. En historia som jag vet många av oss kommer att kunna känna igen oss själva i, för vi har alla någon gång i livet känt oss ensamma och haft en kamp med vårt inre jag.
Jag vet att Lindas bok kommer att bli en succée, varför? För att hon är som du och jag men ändå unik. Hon har känt det du och jag kanske aldrig riktigt har förstått eller vågat tänka på, men hon säger det vi känner och hon förklarar det vi undrar över. Hennes bok kommer att vara som en bibel för många, en bok med svar, en bok med förståelse och en bok med en sann historia om en underbar ung kvinna som blev slagen av livet, dränkt av sorgen och dömd av ondskan. Men det var öven denna unga kvinna som slogs tillbaka till livet, tog sig genom sorgen och fann godheten.
När hennes bok kommer ut kommer jag att SKRIKA ut till omvärlden om den, för fler måste ta del av hennes historia och denna underbara kvinna, Linda Eriksson aka Boje aka Snutt!
(Madde, från hennes blogg ”Jag e frisk”)
Idag kom Madde in i mina tankar, hon kom som en vind och påminnde mig om allt det jag glömt bort. Allt det hon stod för, kämpade för och allt det som höll hennes livsvilja och glöd i brand. Madde berörde mig så starkt under den tiden jag och hon skrev till varandra via våra bloggar. Minns en gång om dagen pratade vi om det ena och det andra och hon fick mig att inse något. Något som jag bär med mig men ibland lägger åt sidan.
Madde fick mig att inse det viktiga i livet, hon fick mig att förstå att vi måste leva som om varje dag vore vår sista och vi måste våga kämpa för att uppnå våra drömmar. Hon påminde mig att inget hinder är för stort och ingen sorg är för svår. Jag beundrade alltid hennes enorma livsvilja, hennes kamp och hennes styrka. För trots att hon slogs mo en ”jävla idiot” som var större än vilken idiot som helst som jag slogs mot visade hon mig att inte ge upp.
Jag vill minnas henne för det, som en förebild, en bild av styrka, kärlek, kamp och vilja. För hon hade så mycket att leva för och trots hennes kamp hade hon tid att förgylla andras vardag, som min. Tack Madde för allt du fick mig att inse och jag hoppas att fler tar del av dig och ditt liv. För du är mer än bara en ängel på jorden och nu i himmlen, du är en gåva till alla i nöd!
Maddes kamp mot cancer slutade förra året den 15 September men vi kan fortsätta kämpa för henne och för alla andra tusentals här på jorden och där uppe vid hennes sida. Vi måste kunna bekämpa cancern, vi måste finna ett botemedel. Vare sig det är bröstcancer eller någon annan form av cancer. Den jävla idioten ska inte få ta fler liv.
Glöm inte att under denna rosa månad donera till cancerforskningen, både den vanliga och den för bröstcancer. Till minnet av Madde lyckades vi samla ihop över 100 000 kronor. Min insamling har endast samlat in 200 kronor, fast än jag uppmanat alla länge. Men jag gör ett nytt försök, 50 kronor är inte mycket för många med det kan betyda otroligt mycket för andra. Har du 50 kronor över så donera gärna.
I vilka fall skulle du kunna tänka dig kommentera negativt?
Skulle du våga stå för den?
Mitt svar i frågan lyder som så:
Jag känner att jag har blivit tillräckligt bra uppfostrad och jag respekterar människor så pass mycket att jag aldrig skulle få för mig att klicka in mig till en blogg och av ingen som helst anledning lämna en nedtryckande eller nedvärderande kommentar. Speciellt när man i första hand inte kan uttala sig om en person man inte känner. För du känner inte en bloggare för att du läser deras blogg. Följer man bloggen under en längre period lär man att känna till personens sätt att vara, intressen, tankesätt och åsikter. Men man känner inte någon förän man umgås med den och tills dess anser jag att man inte har någon som helst rätt att uttala sig negativt i bloggen.
Jag accepterar och respekterar en åsikt, det har jag alltid gjort och har haft flera bra diskussioner i bloggen med olika blogga roch bloggläsare. Men en negativ kommentar som att ”vad ful du är”, ”vilken tantig stil du har” eller ”vad du ljuger, du är inte alls…”. Sådana kommentarer anser jag är fullkomligt onödiga, oberättigade och ogenomtänkta. Varför ska man bemötta någon som väljer att dela med sig om sitt liv, sina intressen och tankar med sådan negativitet? Varför väljer man att lämna en sådan onödig kommentar som kan få den andre nedstämd?
Jag finner ingen annan anledning till detta än att de själv är antingen missnöjda med sig själva, sin livssituation eller är helt enkelt väldigt osäkra människor. Dessa känner sig då bättre av att trycka ned andra och får andra att känna sig sämre. På så sätt känner inte de sig lika dåligt längre. Men håller det i längden? Är det rättvist mot en själv och mot de andra? Nej, jag tror inte det. Så istället för att trycka ned varandra, skriva negativa kommentarer ska vi istället lyfta fram det fina och goda i oss alla. För jag vet att om jag kommenterar något positivt till någon och denne sedan blir glad vet jag att det gör mig glad. Är det inte så? Jag tror att de flesta håller med. Bemöt din näste så som du själv vill bli bemött.
Den enda gången jag skulle kommentera ”negativt” och då är det inte med negativa ord utan då framför jag min åsikt som i sådana fall skulle gå emot den jag kommenterar hos. Men jag kommenterar endast då om jag känner att jag kan stå för min åsikt och föra en eventuell diskussion. Det är nyttigt anser jag, att kunna diskutera, dela med sig om ens åsikter och ta del av nya synpunkter. Men det är inte negativt på något sätt.
Det är så jag känner, så jag välkomnar inga negativa eller nedtryckande kommentarer. Har du inget vettigt att skriva, snälla låt bli då. Men jag välkomnar självklart alla positiva kommentarer och även era åsikter, oavsett om de är som mina eller det motsatta. Men snälla kommentera med respekt, värdighet och intelligens så som en vuxen och mogen person gör.
Send love not hate!
En präst våldog sina barnbarn under flera år, en 10 åring blev våldtagen på skolgården av 2 jämnåriga, en 18-åring försökte våldta och nästan misshandlade till dötts en 8 årig flicka i Trollhättan, han ”ska” kanske få 3 år, med HÄNSYN TILL HANS UNGA ÅLDER, men just nu är han fri i väntan på att komma till tingsrätten och han bor runt massa barnfamiljer. (Detta stod i Metro tidningen men det samma står ej på nätet)
Dessa är bara några få av alla våldtäkts nyheter av barn man får läsa dagligen i tidningarna. Det är fullkomligt skrämmande, vidrigt och oacceptabelt. Att de ”tar hänsyn till hans unga ålder” får mitt blod att koka. Vem i helvete har då tagit hänsyn till den lilla 8 åriga flickan som har blivit skadad för livet. Vem tar hänsyn till hennes traumatiska händelse som nästan kostade henne livet. VEM FAN BRYR SIG OM ATT HAN ÄR 18! Jag skakar av ilska och ser ingen förståelse alls i deras tankesätt. Han är till och med 18 år, fullt myndig.
Kanske är tvångskastrering den ända lösningen. Men såhär kan det inte fortsätt, det klättrar ned i åldrar, det sker dagligen och det är fullkomligt omänskligt. Jag är så arg just nu…
De flesta människorna sätter upp villkor för sin lycka,
men lyckan kan vi bara uppleva om vi inte sätter upp några villkor alls!
Kommentera