När jag jämför bilderna här ovan kan jag inte riktigt förstå hur långt jag kommit men framförallt hur jag lät det gå så långt. Jag har under en längre tid delat med mig med er alla om min viktresa. Året 2005 vägde jag 55 kg, sedan tog mitt liv en ny vändning och jag föll i depression och började tröstäta. Jag drabbade av en emotionell diabetes och var i fullständig obalans. Åren innan 2009 då jag vägde som mest hade jag lyckats gå ned en bit men mycket kvarstod och jag lyckades gå upp allt jag förlorat och ännu mer. Men min hjärna reagerade inte riktigt, den såg inte sanningen. När en anorektiker ser sig själv i spegeln, ser den sig själv i större form, den uppfattar sig själv som ”överviktig/tjock”. För mig var det tvärtom. När jag såg mig själv i spegeln såg jag inte att jag var överviktig, tvärtom. Att jag var tvungen att köpa kläder i storlek 44 eller L/XL var inget jag reagerade på. Men sen kom den dagen då jag såg bilden på mig själv, den bilden ni ser i första rutan här ovan. Det var där allt vände.

Jag kunde inte sluta titta på den bilden och fråga mig själv hur jag lät det gå så långt, hur jag lät att sorg hänga över mig i vikt, hur jag inte såg sanningen, hur jag kunde vara så blind. Jag kände inte igen mig själv, jag var vilsen, vem var jag? Jag var inte tjejen på bilden. Jag var inte en person med sorg i ögon, jag var inte en person med låg självkänsla och jag var inte en destruktiv person. Gud vet att jag alltid varit en av världens mest gladaste människor med ett leende på läpparna och med en glöd i blicken. Men den Alisa var vilse, förlorad i den kroppen och i det mörka hålet. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva sådär. Jag är 159 cm lång och vägde som mest 82 kg och det var på den första bilden ovan.

Jag berättar om en lång resa kort då många av redan vet hur det gått och vad jag gjort, om inte så kan ni söka på ordet ”vikt” i sökfältet och läsa mina andra inlägg. I början på Oktober 2009 gjorde jag en hel omvändning av min kost och började äta enligt GI-metoden. Efter bara första månaden rasade jag i vikt, förlorade minst 8-10 kg. Jag fortsatte med GI metoden men utan någon träning tog den mig ned till 72-74 kg och sedan rörde jag mig inte mycket mer, varken upp eller ned. I slutet av förra året, oktober-november köpte jag min Orbitrek och då vägde jag 74 kg. Jag tränaden 3-5 ggr i veckan 30 min per pass på den fram till februari det här året, kosten var inte ren GI utan jag blandade men åt fortfarande nyttigt. När jag åkte till Sydafrika vägde jag 65-66 kg. I Sydafrika gick jag upp 1-2 kg och kom sedan hem i början på mars och låg på ca 67-68 kg. Men efter den resan började jag hitta tillbaka till mitt gamla jag, sakta men säkert.

Sedan februari månad har jag inte tränat en enda gång och jag äter inte enligt GI metoden idag. När jag nådde 65 kg kände jag att en milstolpe var passerad och mitt mål var nästan nådd. Jag mådde bra, med mig själv, i mig själv och med allt omkring mig. När mina tankar är rena och min hjärna mår bra så fungerar min kropp på ett annat sätt. Jag förbränner bättre, jag är inte lika hungrig och jag är sällan sugen på specifika saker som är onyttiga. När jag mår bra i själen så fungerar min kropp i harmoni med den och jag behöver inte göra mycket, min kropp tar sig dit mina tankar vill. Idag väger jag 63 kg, jag äter inte enligt GI, men givetvis nyttigt. Jag äter i mindre portioner, jag äter på fasta tider och jag unnar mig givetvis det jag vill när jag väl vill det. Min relation till mat och min kropp är nu hälsosam. Jag köper kläder i storlekarna 36, 388 & ibland 40 på vissa klänningar då jag är storbystad. Och för första gången på många år trivs jag i mig själv och min kropp. Jag börjar känna igen mig själv igen och jag börjar hitta hem.

Förutom den kamp jag haft och den slit jag gjort har en stor del av min styrka kommit från alla de underbara människor runt omkring mig som stöttat mig, som gett mig komplimanger, som talat om för mig att en enorm skillnad syns, att jag ser så mycket piggare ut, gladare, fräshare, men framför allt mer lycklig. Jag skiner säger de, jag har en glöd igen, en glädje som smittas och en känsla av styrka och självförtroende. Jag kan inget annat än att vara de alla, er alla evigt tacksam för den fantastiska stöden. Jag börjar hittat tillbaka till den jag en gång var, sakta men säkert, jag sätter ihop alla pusselbitar som varit utsprida. Jag gör det både själsligt och kroppsligt. Min resa är inte slut, den har inte bara börjat men den är på väg mot sitt slutgiltiga mål.

Min målvikt är 60 kg, men jag stressar inte, jag låter min kropp ta sig dit i den takt den behöver/vill. Jag lever mitt liv, med ett leende nu. Jag ser så mycket ljus och jag har så mycket hopp. Inget är omöjligt. Om jag lyckats med detta men även med så mycket annat i mitt liv så finns det inget jag inte ta mig igenom. Har man viljan finns möjligheten, för viljan den skapar möjligheterna. Ge inte upp, ge aldrig upp. Det tog mig 1 ½ år att komma dit jag är idag och jag tänker inte stanna nu.

Dela på Twitter

Kommentera