Det finns två sorters människor, Goda och Onda. Det lär Rizvan Khans mamma honom den dag han berättar för henne om en diskussion han hört på gatan. Diskussionen handlade om hur hemska och elaka hinduer var. Rizvan Khans mamma berättar för honom att det inte går att se skillnad på goda och onda. Det finns varken någon färg eller religion som avgör vilken sorts människa du är.

Med den lärdomen reser Rizvan Khan, som har aspergers syndrom, från Indien till USA och San Fransisco för att bo hos sin bror. Rizvan spelas av megastjärnan Shah Rukh Khan.

Här lever han ett fridfullt liv tills attackerna den elfte september. I efterdyningarna utsätts Rizwan, som är muslim, och hans familj för stark rasism. Grannar som var vänner ser plötsligt familjen Khan som ett hot. Hatet och de brutala konsekvenserna av det gör att Rizvan ger sig ut på en resa runt USA. Målet är att träffa presidenten. Han har en sak att säga till honom:

-My name is Khan and I’m not a terrorist.

Budskapet i den här bollywoodfilmen är oerhört tydligt. Det är inte religionen som avgör om du är ond eller god.

Om du frågar mig idag, vilken är genom tidernas bästa film så kommer jag att svara: My name is Khan. Jag kan inte ens börja att förklara och sätta ord på hur bra denna film är, hur mycket jag grät, hur mitt hjärta slets i stycken, hur jag pendlade mellan skratt, lycka och hopp till att gråta av ilska, sorg och besvikelse. Filmen tar upp SÅÅÅÅ mycket saker och visar oss verkligen att det finns bra två sorters människor, goda och onda oavsett tro, politiskinrikting, kultur, etnicitet, sexualläggning och kön. Vi får uppleva otrolig kärlek, vänskap och förståelse och vi får uppleva sorg, orättvisa och vreda. En makalös film, fantastiska skådespelare och en enastående och rörande historia. Måste ses. MÅSTE.

x 100

(Detta är ett tidsinställt inlägg)