..på livet och släppt taget minns jag…

Att man inte ska ge upp, man ska aldrig ge upp, på varken livet eller en själv. har man en dröm så kan man nå den, som Madde brukade säga. Hon slogs mot livet, hon slogs för sitt liv, för att få leva ett liv hon inte velat släppa. Hon slogs ända in mot slutet, då livet togs ifrån henne, då hennes kropp hav upp på livet. Men hennes själ ännu kämpat vidare. Det är hon och hennes tankar som lyfter mig från mitt mörka vrå. Det är historian och vetskapen om Maddes kamp, hennes liv och allt hon stod för. Madde gav aldrig upp kampen om sitt liv, hur kan då jag ge upp på livet?

Jag har lätt för att i stundens sorg, ilska eller besvikelse lätt släppa taget om allt och se det mörkaste i allt. Jag glömmer bort att när det är mörkt, stänger vi inte ögonen utan vi söker upp ett ljus, vi tänder en lampa eller tänder ett ljus för att kunna se i mörkret. Det är väl så vi ska göra i livet oxå, söka efter ljuset när allt känns som mest mörkt. Vi ger lätt upp och sjunker allt djupare in i en förnekelse om att livet kan bli bättre. Vi har så lätt för att nöja oss med det negativa och "leva med det", fastän vi vet att något eller mycket är i vår makt att kunna ändra.

När jag ger upp så vänder jag mig om och ser det goda jag levt och så ser jag framåt igen till det goda jag kan leva och då vet jag att mina drömmar inte är omöjliga. Då vet jag att om viljan finns, finns möjligheten.