Nu känner jag mig fullkomligt emotionell, tankarna bara springer runt i huvudet på mig igen och mitt hjärta vill hoppa ut ur bröstkorgen samtidigt som ögonen drunknar i alla tårar jag  håller tillbaka.

Jag är en sådan person som ”ger upp” på livet när allt för många motgångar korsar min väg. Men samtidigt vet jag att det ite gäller små saker utan det har varit allt ifrån ekonomiska, boende och familjeproblem. Jag har fått stå emot sjukdommar, döttsfall, sorg, besvikelse, saknad, ensamhet, strid och så mycket annat under mina senaste 4-5 år och trots att det idag är lite bättre än vad det varit förr så korsar ännu massa motgångar min väg, nya, svåra och kraftdrenerade och jag tappar ofta greppet om hoppet, viljan och styrkan.

Oftast i mitt liv när mörkret faller som tyngst och jag gett upp på hoppet kommer ett litet ljus och påminner mig att bakom varje moln finns solsken, efter varje storm kommer lugnet och efter varje fall reser man sig. Det kan vara det minsta lilla, men det lilla är oftast tillräckligt starkt för att ge mig hoppet tillbaka. Jag faller ihop och gråter, jag nästan dör och sedan födds jag upp på nytt. Just det skedde nyligen, med det lilla samtalet från Lugna Favoriter. Då känns det plötsligt inte längre som att livet jävlas med en.

Jag har under hela mitt liv alltid varit den starka, alltid varit den som hjälpt upp alla, givit de hopp och styrka. Jag har alltid varit stödet och hoppet i mina förhållande och vänskaper. Men efter 18 år och en enorm tragedi i mitt liv omvandlades jag från den starka till den svaga. Jag orkade inte bära upp andra längre då jag inte ens orkade bära upp mig själv och det har tagit mig 4 år att sakta men säker röra mig upp igen, orka bära mig själv och samtidigt våga mig på att återigen bära andra. Men det är lättare sagt än gjort, jag faller fortfarande ned i fosterställning och gråter åt livet och dess orättvisa men det tar inte mycket för att få mig att inse att hoppet finns och att livet inte är så hemsk som den är.

När du fallit i ett mörker med hoppet ur din famn sök efter det lilla ljuset som guidar hoppet tillbaka till dig. Det kan vara det minsta lilla, det som för andra kan vara det mest obetydliga men att det för dig är vägen tillbaka på rätt spår. För mig var det samtalet vägen tillbaka och jag är otrolgit tacksam för det lilla ljuset i mitt mörker.

Men jag vill, förotum att tacka mig själv för min oförklariga styrka, vilja och mod tacka några människor som inte bara stärker mig, inte bara stödjer mig och inte bara älskar/tycker om mig för den jag är men som även inspirerar mig och alltid finns i mina tankar vid svåra tider.

Min älskade sambo och fästman som är min klippa, min stöd, värme, hopp och ängel. Utan dig, din kärlek, din styrka och vägledning skulle jag nog inte funnits till.
Mina älskade små syskon som får mig att känna mig älskad, omtyckt och behövd trots allt vi gått igenom. Att vara med er, att veta att jag har er ger mig hopp och värme utöver denna värld. Ni är minasolstrålar och med er är jag ung, barnslig och älskad.
Mina älskade vänner, bekanta och även ”blogg” vänner, Nancy (du ger mig styrka, trygghet och hopp) Juan & Yohanna (med er känns livet glatt), Ivanna (du får mig att känna mig glad och ung), Linda (du inspirerar mig så sjukt mkt), Sara (du är så omtänksam och värmande), Nelia (dina kloka och värmande betyder mkt), Molly (du värmer och du får mig att le) och Emelie (dina ord ger trygghet och välmående). Och alla ni andra underbara läsare som alltid lämnar varma och stödjande ord, ni anar inte hur mycket det betyder för mig! Jag uppskattar varje ord!

Tack för att ni accepterar mig för den jag är och att ni tar er tiden att visa att ni finns här! Ni är alla guldvärda!