Jag undrar om det är någon ”storhetsvansinnes blogg syndrom” eller om det är ren avundssjuka eller något annat som ännu inte blivit upptäckt. Men jag ska försöka förklara det jag menar…

Ingen har väl missat att Foki kammade hem hela 3 vinster i 3 olika kategorier, bland dessa var det ”Årets Blogg”. Hon har endast bloggat sedan 2008 och vuxit ganska snabbt. Förra året vann Kenza och iår fick Foki vinsten. Nu har det spridits vissa ”rykten” i bloggvärlden där det sägs att Kenza egentligen vann årets blogg men i och med att hon vann förra året så valde Vecko Revyn att låta Foki få vinsten då hon tydligen var tvåan. Hur sant eller falskt detta är har jag ingen som helst information om och intresserar inte mig alls.

Det jag däremot vill lyfta fram och tala om är just denna ”storhetsvansinnes blogg syndrom” där många bloggar inte ”står ut med” andra bloggars framgångar. Så fort man får första möjliga chansen till att lyfta fram något negativt angående bloggaren hoppar hela bloggvärlden på och börjar trycka ned. Oavsett om Foki var etta eller två och oavsett om man personligen tycker att hennes blogg var årets blogg tycker jag att det känns tråkigt att behöva påpeka detta i en negativ form som: ”Haha du vann inte alls, du var bara tvåa”.

Varför kan vi inte glädja oss åt andra bloggars framgångar? Varför handlar allt om att trycka ned istället för att lyfta fram. Detsamma sker med många ”mellan stora” bloggar som inte vågar och inte vill ”länka” andra bloggar. Det är som att man håller sin framgång i ett järngrepp och inte vill förlora den genom att länka eller tipsa om en annan blogg. Man vill behålla sin framgång för sig själv. Hur många stora och mellanstora bloggar här några bloggar under ”länkar”? Inte många ellerhur. Det är tragiskt.

Varför ändras bloggaren och dess sätt att blogga vid framgång? Jag vet att jag inte är ensam om att flera ”större” bloggar förlorar den lilla glöden och lilla gnistan i sitt bloggande efter att de blivit stora. Det känns som att de tänker: Nu har jag uppnåt storheten, nu är min blogg stor, nu läser de den oavsett vad jag skriver om. Men det rä synd, risken finns att man förlorar de bloggarna som följde en när man var mindre. Då satte man hjärta och själ i bloggen men efter att man uppnått ett antal 10 000 läsare så känns det som att man inte bloggar från hjärtat utan från plånboken och det är sorgligt.

Enligt mig oavsett den enorma blogghysterin så är bloggen en dagbok på nätet och inte något som ska ses som en inkomstkälla. Om man nu har det så är det något vid sidan om som bonus. Men inte alla känner likadant och det är sorgligt, väldigt sorgligt. Jag har slutat läsa flera bloggar som varit små, intressanta och varma som sedan växt och totalt förlorat glöden. Är det inte bättre att vara en förebild och visa att man kan vara det man en gång var trots större summor på banken?

Jag vet inte om det är egosim, avundssjuka eller rädsla som driver dessa människor till ett sådant beteende. Det är sorgligt. Istället för att lyfta fram så trycker vi ned. Varför? Varför kan vi inte dela med oss om något så simpelt som hur man lyckas med en bra blogg, hur man kan nå ut till sina läsare och andra bloggare. Jag lyfter fram, jag är inte rädd att dela med mig om mina 500-700 läsare och jag länkar i princip dagligen till andra bloggar.

Hur ser ni på detta?